förlorade, låtit ur böljorna plötsligt uppresa sig ett hinder, mot hvilket den bräckliga farkosten var nära att krossas. De befunno sig på rent vatten, långt ifrån skären och likväl reste sig framför dem en svart massa snarlik en klippa. Pirogen nästan rörde vid denna massa, men slungades plötsligen långt derifrån af stormen och sjöarne. Det var en fantastisk anblick, derpå fingo vildarne midtunder stormens gny höra ett starkt rop, åtföljdt af ett häftigt brak, och... sedan blott vindens suckar samt vågornas dån. En blixt, som sönderslet skyarne och upplyste horisonten, tillät blicken se blott det öde hafvet, der en klippa nyss reste sig. Illehiite intalade sitt folk, som för ett ögonblick slagits af bäfvan, nytt mod och plöjde åter sin väg under kamp mot stormen. Det blef ljust, stormen lade sig, solen uppgick strålande på en molnfri himmel och hafvet blef lugnt. Karaiberna sågo på ett kort afstånd bakom sig ön Trinidads kuster: pirogen hade, i stället för att skrida framåt, kastats tillbaka af stormen. Vinden hade blifvit gynnande, Illehiie lät resa masten och hissa ett segel, och Karaiberna kunde taga en nödig hvila, under det brisen förde