synbarligen voro fransmän, ha kommit så långt från sitt fosterland, utan hjelp eller vänner, midtibland en nästan vild befolkning och på en ö, hvaraf hälften tillhörde engelsmännen? Karaiberna skulle ha blifvit mycket brydda af att besvara den förra af dessa frågor, på hvars lösning de föröfrigt aldrig tänkt, men de skulle lätt kunnat besvarat den senare. Fem år förut, i början af 1788, vid den tid då invånarne i Cabesterre befunno sig i stor fientlighet med egarne utaf andra delen af ön, passerade en stor krigspirog, med 60 roddare och styrd af Illehöe, genom den ström, som förenar Oceanens vatten med Antilliska hafvets, längs Granadakusten, med kurs på Saint-Vincent. I detsamma denna pirog lopp ut från en af de trånga kanaler, som bildats af ögruppen, upprörde en häftig och plötslig storm Antilliska hafvets böljor. På mindre än en timme hade stormen uppått sin paroxysm af raseri och en tjock dimma inhöljde pirogen, så att denna knappt kunde hitta vägen. Mörkret inbröt plötsligt och vindens häftighet förminskades icke: pirogen hade, flyende för stormen, förändrat sin kosa och styrde mot Trinidad. Ett ögonblick trodde Karaiberna, att Baribaru, den onde anden, hade, för att låta dem gå