Charles ryggade tillbaka och blef förfärligt, blek. — Lemna ön! upprepade han. Du vet väl, I att det är alldeles omöjligt! ... och likväl har du rätt, Maburec, hedern befaller det! O, min Gud, måste jag då, sedan jag inför andra menniskor förklarats nedrig, nu förklara mig feg inför mig sjelf! Den unge mannen föll tillbaka med en åtbörd af ytterlig förtviflan och lutade sin bleka panna i händerna. IV. Den store chefens döttrar. En djup tystnad rådde i stugan. Charles alltmer och mer försänkte sig i de tankar, som fördystrade hans ansigte, och Mahurec, som ej vågade störa dessa sorgsna tankar, försökte ej tillocka sig ett förtroende, som hans på löjtnanten fästade blick tycktes begära. Det fanns synbarligen mellan dessa båda män, oaktadt skilnaden i börd och uppfostran, ett hemlighetsfullt band, som förenade dem med hvarandra och ögonblickligen utjemnat denna sociala skilnad, hvarom vi tala. Stora händelser hade synbarligen framkallat denna likhet i rang. Men huru kunde dessa båda män, hvilka