Derefter sade han, vänd till den unga flickan : — Gå upp i huset. Den vackra Karaibiskan lydde utan att svara. Under tiden voro vildarne, som skyndat till från hyddorna i närheten, sysselsatta med att draga upp sina piroger och fiskredskap på sanden med en ifver, som förrådde fruktan för en öfverhängande fara, och likväl var himlen ren samt vädret fullkomligt lugnt. Löjtnanten, hvilken brukade kallas hr Charles, betraktade för ett ögonblick noga horisonten och styrde sina steg mot en hydda, som var uppförd under ett stort sckelsgammalt träd. Mahurec hade följt. honom. De gingo båda in i huset och kastade sig båda på en bädd af torra löf. — Ännu inga underrättelser! upprepade Charles med sorgsen ton. Ingenting från dem. Ingenting från honom! Ah, denna belägenhet dödar mig! Mahurec, vi måste bort till bvad pris som helst! Och hvad är likväl att göra? win gud, hvad är att göra ? Mahurec närmade sig den unge mannen och räckte honom händerna och sade med så mild stämma som det var honom möjligt: — Min löjtnant, sade han tvekande, om ni vill. . . skola vi kanske kunna . . . lemna ön,