nu hoppas på förverkligandet af din dröm, du vet, marskalkstafven ? — Hvarföre icke? sade Talma, som nu inlät sig i samtalet: Den förste konung var en lycklig soldat! Han vände sig dervid till artilleriofficeren, men denne svarade icke, utan betraktade med djup uppmärksamhet den honom omgifvande folkhopen. — Kom, sade han och tog Talmas arm; dessa skrikhalsar göra illa. Alla dessa menniskor, som begära en mans hufvud, se ut som hundar hvilka vädra villbrådet. De båda unga männen gingo till Tuileriträdgården. Det var kallt, men vädret var förträffligt; terrassen och allerna vora uppfyllda af fredliga promencrande. — Här, sade Talma, befinner man sig så godt som hundra lieues från de tumultariska scener, hvartill vi nyss varit vittnen. Hvilken underlig stad är ej Paris och hvilket eget folk är ej det franska folket! — Det enda som är i stånd till stora ting. — De båda unga männen uppnådde då vindbryggan. En mängd mennniskor lopp mot Elysciska fälten. — Artillerilöjtnanten och skådespelaren följde hopen. På fälten bade uppstått en emöt mellan de forna franska gardisterna och en bataljon af nationalgardet.