vigla hopen. Danton trängde dit fram och vexlade några ord med uppviglaren. — Hvad är det för en person? frågade artilleriofficeren. — Det är en mäkta rik italienare, svarade Talma, som med värma omfattat de nya ideerna. Han är vän till Marat, Danton, Mirabeau: han heter markis Camparini och han är sedan några år tillbaka gift med den sköna markisinnan dHorbigny . . . Men vänta, fortfor Talma och ombytte ton, se der ännu en ung man till, med hvilken vi rest till Versailles tillsammans : det är Tallien, som öfvergifvit notariatet för politiken. Han är nu journalist och president inom komiten för sektionen de jerngrå. Under det Talma talade hade Tallien närmat sig till Michel. — Nå, Michel, sade han till honom, vill du icke göra som jag och öfvergifva notariatet ? — Det är redan gjordt! svarade Michel. — Du har lemnat hr Desrousseaux ? — Ja. — Och du vill också kasta dig in politiken. — Nej, visst icke. — Bah! hvad tänker du då göra? — Jag vill blifva hvad jag länge önskat: soldat. — Ah! inföll Tallien skrattande, börjar du