me så långt, skulle stormakterna säkerligen skrida in, och det med kraft, om så funnes nödvändigt. Men det är önskligt, att ej allenast förhindra den verkliga exekutionen, utan äfven beslutet derom, hvilket skulle ensamt vara tillräckligt, för att väcka oro och tå Danmark till att åter rusta sig. De kabinetter, som hittills intresserat sig för denna sak, äro säkerligen uppmärksamma på den förestående förvecklingen, och ögonblicket är gynsamt för dem att göra en ansträngning. — Det ligger ögonskenligen i Tysklands politik, att uppskjuta frågans afgörande, och jag vet, att det äfven är några danska politicis mening, det en betydlig tid skall erfordras för att bringa det till ett tillfredsställande afgörande. För ointresserade iakttagare är nödvändigheten af ett dylikt uppskof icke klart; det tyckes tvärtom finnas starka skäl, att så hastigt som mojligt afgöra saken, ty ju längre den varar, desto mera invecklad blir den. De böcker, flygskrifter och dokumenter, som behandla de slesvigska och holsteinska angelägenheterna, utgöra redan ett ansenligt bibliotek, och saken är så invecklad, att det är ytterst lätt äfven för den, som understödjer en väsentligen orättvis sak, att framställa den såsom skenbart rättvis. En kompromiss utan högra appel tyckes vara bästa sättet, på hvilket man kan komma till slut af saken, men då denna plan ej antagits, måste det väl finnas allvarliga invänningar deremot. Det finnes en punkt, som jag anser skola förmå de europeiska stormakterna att påskynda en öfverenskommelse i en sak, hvilken i sig innebär fröen till ett europeiskt krig, jag syftar på den ingalunda aflägsna möjligheten at att en förändring snart kan inträffa inom preussiska ministeren, Om konungen skulle finna det nödigt att utse till rådgifvare män af mera liberala grundsatser och af en mera energisk karakter, tkulle der finnas all utsigt till att de nya männen skulle taga hastiga och bestämda mått och steg i den slesvigska och holsteinska frågan. Enligt telegram till H.-T. har Moniteuren at den 2ö5:te officielt förklarat, att IFrankrike erkänt konungariket Italien, men att kejsaren icke vill ikläda sig några förbindelser tör de möjliga störanden at Europas fred, som kunna göras å Italiens sida. Följande yttranden af påfven Pius IX meddelas rörande Cavour: Han skulle till slut likval låtit oss gå ut genom dörren; den, som kommer efter honom, tvingar oss kanske tillochmed, att springa ut genom fönstret. Man vill i Paris veta, att underrättelser ingått från Festh, enligt hvilka rörelsen i Ungern är i tilltagande och österrikiska regeringen sammandragit 30,000 man i trakten af Pesth. — Moniteuren berättar, såsom ett bevis på det hat Engelsmännen hysa till Preussen, att de fleste engelsmän, som i år genomresa kontinenten, beslutat om möjligt undvika all beröring med Preussen, tilltölje macdonaldska jernvägsaffären. Ungerska underhuset har besintat, att den antagna adressen skall genom dess president och en medlem at ötverhuset öfverlemnas åt kejsaren. Spanien har. följt England och Frankrikes exempel och förklarat sig vilja forhålla sig neutralt i den nordamerikanska striden.