Frankrikes erkännande at konungariket Italien, som grefve Vimerocalti, Italiens utomordentliga sändebud i Paris, medfört till Turin, är, enligt hvad det försäkras, beledsagadt af vissa förbehåll med afseende på Rom och Venetien. Det upplyses emellertid icke, om dessa förbehåll skola förstås som ett vilkor, knutet vid erkännandet, så att konung Viktor Emanuel skulle förpligta sig gentemot Frankrike atticke taga något steg mot Kom och Venedig, eller om de endast gå ut på att hålla Frankrike fritt från ansvar för ltaliens framtida mått och steg. I senare fallet kan italienska regeringen icke hysa någon betänklighet vid att mottaga erkännandet med ett sådant förbehåll; i första fallet anses det vara tvitvelaktigt, om Ricasoli skall afslå ett dylikt vilkorligt erkännande eller tillsvidare mottaga det, för att vinna de fördelar, som följa af erkännandet, af hvilka det beslutade stora lånet närmast blir af största vigten för Italien. Det är dock sannolikt, att Frankrikes törbehåll icke hafva karakteren af en Italien pålagd förbindelse, hvarat erkännandet göres beroende, utan blott äro ett afskuddande af ansvar för detsammas konseqvenser. Patrie förklarar i en artikel, som Moniteuren aftryckt, att Frankrike vill erkänna utförda fakta, utan att dock derför åtaga sig någon förbindelse för framtiden. Pays begrundar samma steg litet utförligare; det påminner om orsakerna till italienska kriget, och huru det var öfverlemnadt åt de italienska staterna, att sjelfve bestämma sitt framtida förhållande, såsom de kunde och ville, i det Villafranca-freden förbehållit deras rättigheter, likasom den förbehållit deras furstars; tidn. utvecklar derefter, huru grefve Cavours död gjort det nödvändigt, att hastigt befästa tingens nya ordning, ty under det han lefde, kunde man trotsa många svårigheter, men tillfölje af hans bortgång måste man aflägsna dem så fort som möjligt. Då det nu kan antagas för afgjordt, att Cavour just drog sig för att mottaga erkännandet med någon förpligtelse i afseende på romerska frågan, och 1 sina sista dagar just erhöll Frankrikes samtycke till det rena erkännandet, så är det efter dessa officiösa yttranden af Pays föga troligt, att Frankrike skulle föreskrifva hans efterföljare vilkor, som skulle sätta dem i stor förlägenhet. Ricasoli har visserligen erhållit folkpartiets understöd i parlamentet, och dess ledare Ratazzi har fullkomligt slutit sig till honom, men hans ställning är för ny och hans inflytande för litet rotfast, att han skulle våga afsäga sig rättighet till att eftertrakta Rom och Venedig. Hade Cavour gjort det, hade likväl alla vetat, att han ej menade eller skulle hålla det, och icke ens han ville göra det. Huru oafvändt italienarnes blickar äro fastade på Rom, synes derat, att man, såsom bekant är, inlemnadt i kammaren ett lagförslag om att uppresa åt Cavour en stod på Capitolium, så snart Rom är befriadt. Af ett bref från Genua kan man finna, hvilken ofantlig popularitet Garibaldi eger inom Italien. Såfort man i Genua fått del af den ryktesanka, som äfven nådde hit upp, att Garibaldi insjuknat, afsändes genast på stadens bekostnad en deputation till Caprera, för att personligen öfvertyga sig om Garibaldis helsotillstånd. När denna kom tillbaka, mottogs den af en ofantlig menniskomassa, hvars oro dock lugnades vid underrättelsen om att deputationen personligen sett och talat med Garibaldi samt funnit honom i allo välmående. Några af stadens gator blefvo sedan på aftonen festligt eklärerade och smyckade, ech en skara garibaldiska rödskjortor drog med tvenne tricolorfanor genom staden, af hvilka en bar inskriften a Roma, den andra a Venezia samt helsades med vivatrop för Garibaldi och Italien. I Madeleinekyrkan i Paris har firats en sorgemesssa för Cavour, som bevistats af Thouvenel, Persigny, Morny och marskalk Magnan, hvilken senare representerade kejsar Napoleon. En stor massa menniskor fyllde kyrkan och Då I KL