Han betraktade oratoriern med en skarp blick och återtog: — Hvad vill ni mig? — Gifva er en god underrättelse, svarade Fouch, och anhålla om en gunst, hvaraf hela vinsten bör tillfalla rikets polis. — Hvad är det för en underrättelse? hvilken gunst? Tala, jag lyssnar inföll Lenoir, förvånad öfver det sällsamma sätt, hvarpå den främmande presenterade sig. — Denna underrättelse, återtog oratoriern kallblodigt, är, att polisen nyss blifvit lurad af det vildbråd, som den bör jaga. Polisen har blifvit fullkomligt lurad af sina fullkomliga fiender. Förstår ni? Påminn er de befallningar ni gifvit en af edra förnämsta agenter i afseende på en viss resa, som jag för en månad sedan anträdde, för att begifva mig till Saint-Nazaire. Ni vet utan tvifvel, hvad jag skulle göra der i staden ? — Förklara er tydligt! sade polislöjtnanten, utan att besvara frågan direkte. — Må ske då! Jag skulle söka upp Bernards dotter, färgare Bernards vid gatan SaintHonorå. — Nåväl! har ni återfunnit detta barn ?, frågade Lenoir lifligt. — Jag har återfunnit det; jag tviflar ej derpå! svarade Fouch,