(Insändt). Skarpskyttesäng ). Hvad hvirflande trummor! hvad blanka gevär Der glimma i solen! Är fridens Lycksaliga årstid ren bortflydd, och är Han kommen, den stormiga stridens ? Ahnej, inte ännu; men kommande dar Kan lätt blifva fejdens, och derföre tar Man skatt .f den fredliga tidens. Ja, Sveas och således frihetens son Vill göra sig hemvan och bofast Bland blixtrande vapnen och trummornas dån, Att han må ståndaktig och trofast Der stå itall någon en gång finge lust Att landsätta rötvareband på hans kust, Som ej hålla svärden så otast. Uråldriga Svea! så har du ännu Ej slappa, vanslägtade söner. För öruklorna rädas behöfver ej du: De tappre ha hört dina böner, Stå färdiga mangranut och gladt till ditt värn Och slipa i fredliga dalar det jern, Hvars bettlystnad tridstörarn löner. Kom sedan du ryss, eller kom hvem som helst, Som skattar ännu åt förtrycket! Kom bit till vårt bergland, som frihet har frälst; Här skall du ej vinna så mycket. Här skola dig möta behjertade män Med refflor så goda och hanen på spänn: Nog plikta du iår för vågstycket. Blif hemma, förvägne! Du ser ju en krans Af eldrör kring klippiga stranden. Den hälles at män. — Nåväl, närma dig mans; Men de äro säkra på handen. Fär skylla dig sjelf om du mister din syn; Hvad sökte du här ock? Likt örnen i skyn, Oss fängslar ej tryckande banden. Vi slåss för vår frihet, som fäderna gjort, Vårt land, det på minnen så rika; Och falla vi dervid, välan, det är stort Att falla, men icke att vika. Är det icke skönt att som krigare dö I blomman af litvet, då Svithiods mö Strör blommor på grafven tillika? Arbetare.