sig den besynnerligheten att förkasta de hvilande förslagen, i hopp att å påföljande riksdagen få hela fyrståndssystemet afskaffadt; på hvad sätt kan det gagna uppnåendet af detta mål, — som ju N. D. A. och de personer det representerar äfven vilja att man skall anse vara deras — att de motarbeta allt sådant sträfvande blott derföre att några andra begå en dåraktighet? N. D. A. vill sålunda att man skall motarbeta ett sträfvande, för att uppnå detsammas mål. Och likadant är N. D. A:s bemötande af den invändning om inkonseqvens, som vi gjorde mot? reformpetitionernas motståndares yrkanden i afseende å regeringens ställmng till en representationsretorm. Vi visade att om man vill en sådan medverkan al regeringen som den, hvilken hr —In—, som fört deras talan, fordrar, så måste man, ifall man är konseqvent, icke opponera sig emot de föreslagna petitionerna, alldenstund de icke innehålla något deremot stridande. Åfven detta erkänner N. D. A. på visst sätt, eller bestrider det åtminstone icke, men det påpekar åter, att det tror, det petitionernas forordare vilja med blind tillit lemna allt åt konungens landsfaderliga vishet, och menar att man derföre icke bör vända sig till konungen. Äfven om så vore att en del af proponenterna skulle sålunda lemna ifrån sig sina konstitutionela rättigheter — att det möjligtvis kan finnas sådana, kunna vi naturligtvis icke positivt förneka, men att det åter finnas många, som icke ha sådana afsigter, det kunna vi efter vår erfarenhet försäkra — äfven om så vore, så är ju deri icke något skäl att opponera sig mot petitionerna till regeringen, utan endast att underkasta det förslag, de kunna föranleda, en tillräcklig granskning då det förekommer vid riksdagen. Få vi derföre betrakta N. D. ÅA. såsom utgörande ett uttryck för de personer, som likasom det opponera sig mot reformpetitionerna, så måste vi stanna vid den åsigten att deras uppträdande icke kan ha någon förnuftig förklaringsgrund i de åsigter och argumenter de anföra, men att de väl kunna forklaras ur det antagandet att deras innersta och hemliga tanke är att motarbeta fyraståndsrepresentationens upphäfvande. Antingen detta är fallet eller icke, antingen de ofrivilligt taga miste eller äro oärliga, det anse vi oss kunna lemna oafgjordt, men då de påpekat oärlighet hos reformagitationens förespråkare såsom förklaringsgrund för deras yrkanden, så hafva vi velat påvisa att detta alldeles icke hjelper att rättfärdiga deras opposition mot denna rörelse, utan endast tjenar till att med vida större sannolikhet låta beskyllningen återstudsa på dem sjelfva. Vi hafva ännu några ord att tillägga till N. D. A. i afseende å vår egen personliga ställning till det parti, hvars uttryck det kan anses utgöra. N. D. A. uttalar sin fägnad öfver att vi som hittills framstått såsom en af de radikale förkämparne i representationsfrågan uttalat så lika äsigter med en med dem så lika tänkande förf. som hr —Im-— att det hoppas att skiljaktigbeterna snart nog kunde forlikas, blott man vill rätt förstå hvarandra. Detta hade vi visst intet emot, ifall det låte sig göra. Men det är bäst avt vara ärlig och det tjenar till intet att genom en tom ärlighet ötverskyla en verklig existerande skilnad. Hvari denna skilnad oss emellan består, är lätt att finna efter våra föregående framställningar i såväl denna som de föregående artiklarne. Vi äro ense med N. D. A. och dess parti i afseende å de grundsatser det åberopar och det mål det säger sig eftersträfva; men vi draga helt andra konklusioner derur. Vi äro ense med N. D. A. uti månget och mycket, men icke i afseende å just den praktiska töreliggande frågan. Det opponerar sig mot de till underteckning utsända petitionerna, vi understödja dem. Skall denna skilnad kunna utjemnas, så mäste N. D. A. antingen med för oss mera öfvertygande bevisning än hittills visa att vi hafva dragit falska slutsatser, och det rikliga, ur de premisser, som vi hafva geFn a 1 MN SS) 6 Ön 1 eo