derför ur djupet af mitt hjerta, ty hurudan der allmänna meningen än må vara, anser jag den dock vara ur stånd att kunna begå någon skänd lighet. — Det är också, derföre att jag hyser sam ma tanke, svarade grefven, scm jag ansåg mig böra göra det jag gjort. Tyvärr hafva min: bemödanden varit förgäfves. — Hvad! sade amiralen. Äro förhållanden: verkligen på den punkt, att allt är förloradt? — Jag fruktar det. Markis dHerbois oci vicomte de Renneville ha nu under tvenne för hör envisats med att iakttaga en obrottslig tyst nad; denna tystnad är detsamma som en bekän nelse inför de förfärliga anklagelser, som hvil: öfver dem. Denna tystnad är deras dom. — Ha de vägrat att tala, säger ni? --— Ja, min herre, bestämdt vägrat. — Men hvarföre? Hvad orsak uppge d dertill ? — Ingen! — De kunna ej förklara sig vara oskyldi ga och vilja likväl icke tillstå sig vara brotts liga, det är tydligt! anmärkte baron de Cadore -— Naturligtvis! inföllo några röster. Amiralen förde handen öfver sin panna. — Jag förstår ingenting af hvad ni säge sade han. — Hör mig, min herre återtog grefver