Göteborg d. 11 Juni 1861. HH. M:t Konungen behagade från kl. 7 i går morse, såsom vi i gårdagsnumret redan förut antydt, taga Göteborgs frivilliga skarpskyttekårs öfningar i betraktande. Kåren, som till ungefär 3 delar var samlad, erbjöd å den vackra sommarmorgonen en särdes ståtlig och tilldragande anblick. Den talrikt samlade menniskomassan följde med lifligt intresse rörelserna, hvilka uttördes med god precision isynnerhet hvad angår handgreppen. H. M:t Konungen, som i ungefär en timmas tid åsåg kårens manövrer, uttalade för instruktören, löjtn. Björksten, och kårens eget befäl sin belåtenhet med de gjorda framstegen. Under ett på stället hvila uppstämde kårens sångarkorporalskap ett par sånger. De herrliga, friska tonerna anslogo synbarligen hvar och en at de närvarande, och nästan hvårje bröst vidgades vid tanken på huru nationalbeväpningsidåen så småningom vuxit från en gunstlingsid hos några tå individer till en hela Sveriges allmänhet omfattande tanke. Vi äro ötvertygade om att H. M:t Konungen, som nu för första gången åsett en friv. skarpskyttekårs öfningar, skall fortfarande egna den af fosterlandskärleken framkallade rörelsen inom vårt land sin åtanka och uppmuntran. — Såsom vi i går nämnde, afreste konungen omkring kl. 9 i går morse med extratåg till Töreboda. Teater. Hr Selinder har uti naturen, som nu ler i all sin fägring och med vidöppen famn bjuder oss alla intill sig, en svår medtäflare. Det oaktadt är teatern godt besökt. De nyuppsatta pjeserna, hvilka medhafva stora rykten om sig från hufvudstaden, kunna på intet sätt från kritikens synpunkt erhålla sitt approbatur, ehuru den sceniske arrangören vetat att här och der inlägga några anslående pointer. Vi ha sett Ockå en Orfeus, en temligen underhaltig produkt, och Skarpskyttarne, deri förf. oaktadt det pikanta äm net dock ej vetat eller kunnat fasthålla vid de verkligen komiska idåer, som föresväfvat honom i början. Hr Säfström lägger synbarligen för mycket an på en viss publiks smak, och detta ögontjeneri mot allmänheten, om vi så få kalla det, är i den dramatiska litteraturen en kräfta, hvaraf den måste mycket lida, och för allmänheten en skör såpbubbla, dori man ser återspeglas en eller annan lysande färg, utan att hon vid närmare betraktande förmår — hålla färgen. Detta i allmänhet om den del af hr Sätströms författarskap, som vi under denna säsong af hr Selinders härvaro haft tillfälle att följa. Skarpskyttarne ega dock förtjensten af åtskilliga goda sceniska arrangementer, hvilka visserligen ej höra till sjeltva pjesen, men ändock slå an, såsom blombukett-skjutningen och svärds-dansen, hvilka båda vi dock taga oss friheten skrifva ensamt på hr Selinders räkning. Vi nämnde naturen såsom en svår medtäflare åt hr Selinder, men hvarje skön konst, när den sannt idkas, kan alltid erbjuda en