slyngeln, så att han måste ligga på ryggen. Detta läge var svårt men de båda männen brydde sig ej derom. Foucht satte hästarne i galopp och vagnen rullade med rask fart framåt. De hade icke förmärkt någonting sedan, och skogen, hvari de befunno sig, tycktes alldeles tyst och öde. Plötsligt gjorde hästarne ett språng framåt, som om de mött något hinder, och vagnen fick en häftig stöt, så att det brakade i honom. Vagnen hade gått öfver en trädstam, som låg nedfälld på vägen. — Corbleu! sade Fouche, vi ha verkligen kommit lyckligt undan. Brune lade sin hand på hans axel och riktade hans uppmärksamhet på småskogen. — Bössor! mumlade han, i galopp! Hästarne fingo åter smaka piskan, men i detsamma gaf Brune till ett utrop af raseri. — Den slyngeln har skaffat sig tillfälle att fly! utbrast han. — Hvad? frågade Fouch. Studenten pekade på vagnstaket, der värdshuspojken nyss förut blifvit fastgjord: platsen var tom. Fouchå gnisslade med tänderna. — Om vi blott kunde uppnå en fri plats! sade han! vi skulle då vara räddade! Men vägen, som dittills synts alldeles ren