; odeladt åt uttörandet af den plan, som småningom mognat inom hans hufvud: Italiens enhet och införande bland stormakternas råd. Kommen till statsrodret, begagnade han genast första lägliga tillfälle. I samråd med Napoleon angrep han som vestmakternas bundsförvandt Ryssland, väl vetande att denna makts försvagande äfvenledes skulle gifva första svåra stöten åt Italiens gamle arffiende, Österrike, och med samma bryta dessa reaktionens bålverk mot hvilka frihetens tidsböljor då förgifves bröto sig. Sedan Rysslands styrka vål blifvit bruten, framlade han på kongressen i Paris Italiens klagomål öfver det förtryck det måste lida närmast för Österrikes och Påtvedömets skull, dervid uttalande dessa gripande ord, hvilka genast stämde Europas opinion till förmån för Italien: Det arma lItalien upphäfver ett skri af smärta! — Diplomaterna förklarade sig visserligen inkompetenta alt intervenera i ltaliens inre angnlägenheter; men sanningen var uttalad och Italiens sak på dagordningen. En lifsström af kratt brusade snabbt genom alla italienska patrioter och krigsberedelserna företogos med denna ohejdliga kraft, som entusiasmen och nationalitetskänslan skänka. Österrike protesterade, men Ryssland var såradt och Frankrike hutar Österrike lika mycket som någonsin lItalien gjorde det. Förlitande på sin makt, öppnade Österrike kriget mot Italien; men det förras armåer stredo under obskurantiismens och förtryckets fana, det senares för fosterlandets frihet och Frankrikes för — en ide. Dessa händelser äro kända af alla. Resultatet blef det, som Cavour på förhand beräknat: Österrikes makt i Italien var bruten och han hade nu fria händer att gifra kraft åt nauionalitetsrörelsen. Men Frankrikes id blef ej klar; det mörker, som hvilar deröfver, skall snart skingras och, hoppas hvar och en, visa, i hvilka svårigheter Cavour varit invecklad, fastän han redt sig ur desamma med sin vanliga kraft och sin snabbt uppfattande blick. Garibaldis strålande stjerna rann nu upp bredvid Cavours på Italiens zenith, och häpen stod verlden lyssnande till ryktet om de sagolika bedrilter, mannen i röda skjortan uttörde med en handfull frivilliga. I hvilket förhållande Garibaldi och Cavour häri stodo till hvarandra, är ej ånnu utredt. Men det kan icke betviflas, att han gynnade, ja, kratvigt undertödde revolutionen i södra Italien, innan han annu uppträdde och med beslutsamhet afkastade den mask, han måst bära tillfolje af Frankrikes tvetydiga ideela upplattning af rörelsen. Händelserna sjeltva ligga nu afslutade inför oss, men hvilka svårigheter Cavour måste kämpa emot, för att kunna uppnå sill tföresatta mål, det känner man ej. Historien skall dock en gång kasta dagar äfven öfver dem, och måhända visa, med hvilken skicklighet och energi Cavour jägtat Frankrikes sjeltherrskare framåt, äfven sedan denne blifvit al en eller annan anledning motvillig. Hurudant skall nu Italiens öde blifva? är den fråga hvaren gör sig sjelt, med beklämning blickande framåt i det kommande mörka fjerran. Den italienska nationalitetsströmmen slår sina vågor allt högre upp mot Vaticanen. Hittills har den återhållits från våldsamhet af Cavours starka arm; men hädanetter? ... Halföns reorganisation har pågått med kraft, om ock förmycket dödkotrt måst bortskäras, så att samhällskroppen ännu icke ser frisk ut. Partier, som återhållits af den moderate statsmannen, skola måhända nu åter höja sina drakhufvuden. Den styrande handen saknas, hufvudet är borta, endast armarne finnas qvar; men Försynen skall, må vi hoppas det, låta Cavours ande lefva qvar i den statskropp han skänkt nytt lif. Vi veta alla, huru nationaliteternas frihetskämpar i de olika undertryckta länderna, i Ungern, europeiska Turkiet, slaviska Österrike, Polen m. m., haft sina blickar fästade på Italien. Hittills har Cavour på sista tiden der underhållit en formelt laglig kamp och derigenom äfven hindrat revolutionsflammorna annorstädes att slå ut till frihetens skada. Men nu är Cavour borta och det våldsamma framryckningspartiet skall säkerligen åter anstränoa sina krafter. för att dr a händalsarna