I grupperna observerade mån ungerska magnaters ståtliga drägter. Den förste se. kreteraren vid österrikiska legationen och den grekiske ministern hade grekiska mössor, dubbelvestar, tustanellor och palikarknämider. Sedan jag tvenne timmar betraktat detta storartade skådespel begaf jag mig till den ofantligt stora sal, der supgen skulle intagas. Jag har sett många domkyrkor, som varit mindre än denna matsal. Ett relativt mörker herrskade der, och i bakgrunden kunde man urskilja bland skuggorna bordens hvita konturer. De. voro stållda i hästskoform och en sammetsestrade gick tätt intill dem. Lakejer i stort livr kommo och gingo, hofmästare och hofkockar lade den sista handen wvid verket. Blott här och der lyste några ljus, men en oräknelig mängd otända vaxljus sågos på kandelabrerna, på pelarehvalfvets triser och lister. Man hade kunnat taga dem för stelnade droppstenar, helst som sorlet af de annalkande gästerna liknade ljudet af drypande vatten. Kejsaren syntes på tröskeln: — det var som ett varde ljus. En svag låga flög nu från det ena ljuset till det andra med blixtens snabbhet. Allt upplystes som af ett trollslag, och floder af ljus uppfyllde plötsligt det vidsträckta rummet, liksom framkalladt af en svartkonstnärs staf. Öfvergången från skymning till denna bländande och plötsliga klarhet gör ett underbart intryck på åskådaren. I vårt prosaiska århundrade måste hvarJe under ha sin förklaring. Vaxljusens vekar, som äro fuktade med något eldfängt ämne, äro förenade genom lätt antändbara bomullstrådar, och genom att tända på sex eller sju ställen får man elden att ögonblickligt sprida sig öfver det hela. Samma medel användes för tändandet af lustrerna i Isakskyrkan. I vinterpalatset brinna blott verkliga vaxljus. Ryssland är det enda land, der bien ännu bidraga till ekläreringen. Kejsarinnan satte sig jemte några högt stående personer på estraden. Bakom hennes gyllne fåtölj höjde sig ofantliga kärfvar af hvita kamelior och bleka rosor invid marmorväggen liksom en bengalisk eld. Tolf ståtligt vexta negrer, utvalda bland de vackraste afrikanska raserna, klädda såsom mamelucker i hvita turbaner, gröna guldkantade jackor och vida, med en kasimirsgördel sammanhållna och guldsömmade byxor, stego upp och ned för estradens trappsteg och lemnade lakejerna tallrickarne eller togo dem ur deras händer med den intagande och värdiga ledighet, som äfven i en underordnad ställning — är så egen för orientalerna(?) och kläder dem så väl. Dessa Othellor, som ha fullkomligt glömt Desdemona löste sin uppgift på ett majestätiskt sätt och gåfvo åt denna helt och hållet europeiska fest en viss asiatisk anstryckning af bästa smak. Platserna voro icke bestämda utan gästerna placerade sig efter behag kring bordet. Rika försilfrade eller förgyllda bordsprydnader, grupper af figurer eller blommor, mytologiska eller ornamentala fantasibilder stodo midt på borden och kandelabrarna omvexlade med fruktpyramider och konstverk af konfekt. Kristallvasernas, glasens och porcelainets, silfverfatens och blommornas symmetri tog sig bäst ut sedd ofvanifrån. Kejsaren gick längs borden och sade då och då ett ord till någon, som han ville utmärka, och satte sig stundom ned för att läppja på ett glas champagne för att sedan gå bort och spela samma roll på ett annat ställe. Genom att sålunda dröja några minuter hos någon, visar kejsaren en stor ynnest. Efter supgen började man åter att dansa, men natten var redan långt framskriden, och det var tid att återvända hem. Festen kunde! dessutom blott erbjuda samma skådespel och saknade derföre det intresse den först haft för det ögonvittne, som skildrat den. d