af den förkrossande kejserliga makt som är: färdig att understödja denna garnison. Allt detta skulle väl vara tillräckligt för att undertrycka upplopp, men det vore icke i stånd att förekomma dem. Hvad som förskaffar den romerska regeringen åtminstone skenet af ordning, som sätter den i stånd att landsförvisa, tortera, fängsla och hänga, är den vishetens och moderationens, tålamodets och hoppets lösen, som blifvit utsändt från Turin och som genom Nationalkomiteen sprides bland de organiserade tiotusendes leder. Som kändt hade det italienska ordspråket, som syftar att åskådliggöra Försynens allestädesnärvaro: Intet löt rör sig utan Gud vill det, före 1859, inom Aemilien, Toscana och Lombardiet, blifvit ombildadt till ett erkännande af gretve Cavours allmakt: Intet löf rör sig i Italien utan grefve Cavours lof. Samma blinda beroende af en enda mans vink fortfar i närvarande ogonblick i Rom. En petition till Napoleon III eller Viktor Emanuel betäckes midt under Matteuccis och Mangins näsor med 10,000 underskrifter, och hvarken hertigen af Grammont eller general Goyon eller Antonelli eller någon af den italienska sakens fiender eller vänner, icke ens någon eller åtminstone endast få af dem som underskrifvit densamma, kunna skryta af att hafva sett eller läst den. Om detta icke ger ett begrepp om de romerska patrioternas underbara ömsesidiga förstånd med hvarandra, om deras passiva tillit och deras mirakulösa tilltro, så vet jag icke hvad som skail göra det. Men äfven denna heroiska undergifvenhet har aina gränser; det finnes prof på sjelfförnekelse som grefve Cavour icke bör fordra af romarne; det finnes offer som de bestämdt skola vägra att gå in på. Da den sista franska soldaten vändt ryggen åt Rom, har den romerska Nationalkomiteen svarat, så må den påfliga styrelsen bereda sig på oroligheter. Folkets hat till sina presterliga herrskare är större än någon kontroll som grefve Cavour eller hans agenter kan utöfva. De underkasta sig hvarje lidande som kan vara af en blott öfvergående natur. De äro villiga att lugnt åskåda påfvedömets långsamma men framåtskridande dodskamp, men de vilja icke gå in på någon anordning som pekar på dess förnyade existens på något sätt. Romarne äro utledsne vid påtven, de äro förbittrade mot Antonelli och de äro ursinniga mot de hundradetals gunstlingar som under dessa höga personers auspicier roffa och mörda dem. Men det finnes personer i Rom som äro föremål för en långt större bitterhet hos folket -— och detta är främmande prester och prelater, industririddare, intriganter och lönnmördare — belgier, fransmän, tyskar, irländare, engelsmän — hvilka nu hafva den påfliga såväl borgerliga som militära styrelsen nästan helt och hållet i sina händer. Att draga bort den franska besättningen och lemna romarne ansigte mot ansigte med de värsta qvarlefvorna af Lamoricieres armå, med de listige Don Basilos af kardinal Wisemans skola och de obarmhertiga alguazilerna som tillhört Monsignor Merodes kamarilla, det är att gifva tecken till blodsutgjutelse trån den ena af de sju kullarnes toppar till den andra. Till denna höjd at eftergifvenhet skola romarne icke vilja förbinda sig. Komiteen har funnit dem obevekliga 1 detta afseende och har tillkännagifvit det för grefve Cavours vänner. Den romerska frågan tillåter derföre icke en sådan lösning, som kabinettet i Tuilerierna föreslagit. Derföre måste den franska ockupationen fortfara; derföre måste det närvarande tillståndet förlängas. Men det närvarande tillståndet — har någon menniska en klar föreställning om hvad det vill säga? Kan någon menniska uppskatta allt det närvarande onda det bär i sig och all den hotande fara, som ligger deri icke blott för Rom sjelf, icke blott för Neapel och dess provinser och för