tal denna gudomlighet, som så länge och så troget gjort tjenst i den gamla akademiska målarekonsten, och för honom likasom för den kejserliga familjen tyckes expositionen stå fullt öppen. Der finnas fem eller sex taflor föreställande allt samma typiska zouav, sårad och med ansigtet mot marken, samt med möda släpande sig fram för att gifva en dryck vatten åt en döeude österrikare. Förgäfves söker man dock efter en sårad österrikare som urder liknande omständigheter skulle göra samma tjenst åt en zouav. Det är skada att icke någon fransk artist haft den artigheten mot sin motståndare att också en gång vända om situationen. I sjelfva verket har det drifvits och drifves eu förfärligt ofog med zouaverna. Hvar och en beundrar dessa krigares militäriska egenskaper; men det finnes en gräns för allting och ifall de franska målarne icke taga sig till vara, skall allmänheten snart blifva trött vid ew sådant ofverflödande hjeltemod — precist som Athenarne slutligen blefvo ledsna vid att jemnt och ständigt höra Arristides benämnas den rättrådige. Enligt de flestas omdöme utgöres hela denna stora samling af taflor till största delen af me: delmåttigheter. Endast få undantag finnas och till dem torde Gudins sjöstycken kunnz räknas.