sig till sista man. Men sällsammäst är — och häri skala vi igenkänna den äkta ryska karakteren med dess fanatism, traditioner och dyrkan af makten — att rebellerna på sina kyrkor hissat Alexander Nikolewichs flagga. Han, czaren sjelf, är deras chef; han har, säga de, flytt från sin sin hufvudstad, för att undslippa adelns hämd. En falsk czar Alexander har nemligen uppträdt i dessa landamären och uppviglat bönderna. Samme brefskrifvare meddelar äfven från Polen, att Falkenhagen, en tjensteman på telegrafbyrån i Warschau, blifvit skjuten på furst-ståthållaren Gortschakoffs befallning. Den olycklige hade anklagats för att hafva i fyra timmar fördröjt ett telegram från kejsaren till fursten. Telegrammet befallte fursten att gå tillväga med stränghet. Falkenhagen gaf, genom att handla som han gjorde, det obeväpnade folket tillfälle att återvända hem lugnt. Detta inträffade d. 27:de februari, och d. 15 mars föll han för ryssarnes kulor. — Detta är en dyster not till historien om blodshändelserna i Warschau och visar tydligen, att kejsar Alexander redan från första början beslutat att med våld och terrorism undertrycka upproret i Polen. Den af så många tidningar beprisade Alexanders mildhet härleder sig således blott från en underordnad tjenstemans sjelfuppoffring. Häri finner man äfven en förklaring öfver Gortschakoffs visade obeslutsamhet och vacklande under nämnde februaridag. Furst Alexei Orloff har aflidit. Han var oäkta son af en broder till de Orloffer, som genom mordet på Peter III satte Katarina den andra på tronen. Han blef kejsar Nicolai gunstling genom det mod han visade i undertyckandet af militärupproret vid tronombytet år 1825, och steg derefter allt högre. Han var bl. a. Rysslands förste fullmäktige vid pariserkongressen. Vid sin död var han kejserlig generaladjutant, tjenstgörande general i kavalleriet samt president i riksrådet och ministersrådet.