handla klokt i öfverensstämmelse dermed, si synas de oss hafva gjort hvad de kunnat sin nuvarande ställning. Hvilken den när. mare utvecklingen af Finlands politiska lif då skall blifva, beror vidare främst på den håll ning ryska regeringen i så fall skall antaga i förhållande till finnarne. Den skall nemligen kunna antingen loyalt och öppet gå in på och acceptera deras sträfvanden eller också försöka att omintetgöra dem. :Skulle det otroliga ega rum, att den ryska regeringen verkligen skulle företaga sig det förra, så är derom icke annat att säga, än att man då kunde hoppas på det tusenåriga rikets begynnelse, och det är klart att det politiska litvet i Finland då också skulle spira upp till full blomning, ifall man skulle mera bry sig om politik i en så lycklig tidsålder. — Men ett sådant underverk är dock föga att hoppas på. Hela ryska regeringens föregående beteende tyder icke derpå och händelserna i Polen göra det icke heller, och icke heller försöket att på ett ständer-utskott öfverflytta landtdagens beslutande makt. Och rådfråga vi slutligen manifestet om landtdagsutskottets sammanträdande, i hvars ingress kejsaren uttalar sig öfver sin ställning till Finland, så, hvad säger det? — Det säger att det visserligen skulle öfverensstämma med H. Mj:ts varmaste önskningar att göra det, som vore mest gagneligt för landet, men att högre statsintressen, hvilkas bevakande Försynen ålagt honom som den heligaste pligt, tvinga honom att, tillsvidare åtminstone, åsidosätta det. Hvilka äro då dessa högre stats-intressen, som äro så heliga? Manifestet upplyser icke. derom, och man är lemmad att tolka detta uttryck på egen hand så godt man kan. Menas dermed den ryska kejsarens dynastiska intressen, som skola vara heligare än de folks, öfver hvilka han styr? Troligast, ty hvad annat dermed skall menas är svårt att förstå. Det tillförlitliga svaret på denna fråga skall utgöras af ryska regeringens uppträdande i förhållande till det nyvaknade politiska lifvet i Finland. Skall detta svar, såsom troligt är, blifva Jakande, så beror Finlands utvecklings vidare möjlighet helt och hållet på den ställning de europeiska händelserna i allmänhet skola komma att intaga. Då skall den ryska regeringen nemligen hafva visat, att den loyalitet, som det finska folket ansett sig böra förutsätta, verkligen varit en falsk förutsättning, och då skall valet emellan att gå under eller taga ett revolutionärt steg med nödvändighet träda fram för detsamma. Om det skall kunna taga ett sådant steg, skall bero på de dåvarande europeiska förhållandena. Om de skola vara gynnsamma derför, det vet man icke. Alldeles omöjligt är det dock ej. Sådana äro utsigterna för utvecklingen af den grodd till politiskt lif, som nu uppstått i Finland. Ljusa äro de visst icke. Men ett folk som under femtio år undgått att förqvätvas af andedrägten från den koloss, vid hvilken det varit fastbundet, skall kanske kunna hoppas att äfven framdeles kunna undgå de många faror, som omhvärfva dess framtid, så att det också en gång skall kunna inträda bland de politiskt fria folkens antal, hvilka det genom hela sin civilisation och bildning tillhörer. På vandringen å den osäkra bana, vid hvars slut detta mål framskymtar, måste det finska folket åtföljas af alla bildade och fria folks välönskningar och främst af våra, dess gamla fosterbröders. Göteborg d. 28 Maj 1861.