upprätthålla stora arm6er, medelst hvilka deras herrskare varit den afgörande parten i nästan alla politiska frågor. Och nu se de sig i sin förvillelse öfverflyglade af det land, till hvilket de alltid stått i ett visst spändt förhållande. . Mimstern Billaults i senaten hållna tal för någon tid sedan innebär ock, såsom läsaren af ett förut meddeladt referat kunnat inbemta, en viss fortrytelse, som är alldeles omisskänlig. Detta tal klandras nu skarpt af de engelska tidningarne. Isynnerhet angripes det af lord Palmerstons organ Morning Post, som säger bl. a.: Vitro icke, att detta språk ofverensstämmer med kejsarens åsigter. Franska regeringen känner sig kanske vara i en obehaglig ställning, i det hon antager, att expeditionens återkallande icke är populärt; men af hänsyn till den aktning, som hon måste önska, att man skall ha för hennes ord, är hon nödsakad att uppfylla sina internationela förbindelser. Hon vill hvarken bryta med Europa eller utsätta sig för folkets misshag, och soker derföre betäcka sitt återtåg med att rikta oviljan mot de främmande regeringar, som uppmana henne att uppfylla sina förbindelser. Vi kunna likväl icke antaga, att franska regeringen är ansvarig för Billaults ord. Atertåget är fullkomligt hederligt. Det är ej tal om någon underkastelse; Frankrike uppfyller blott,en ötverenskommelse. hvilken det i sin egen äras intresse bör respektera. Efter dessa anmärkningar öfvergår Morning Post till att undersöka, hvad följden skall blitva deraf att franska kåren utrymmer Syrien, och kommer härvid till det resultat, act man alldeles icke har skäl att frukta för nya oroligheter. Fuad Pascha hade i spetsen för 20,000 man återställt lugnet i Syrien och låtit i Damaskus skjuta hufvudmänvnen för anfallet på de kristna, innan de franska trupperna inträffade, så att hela expeditionen var i grund och botten öfverflödig. Som Fuad Paschas arm6 sedan dess erhållit ytterligare förstärkningar och de odugliga embetsmän, som läto de båda stammarne bekriga hvarandra utan att blanda sig deri, blifvit atsatta, kan man enligt Morning Posts åsigt icke hafva det ringaste skäl att antaga, det Turkiet är ur stånd att upprätthålla ordningen. Vi frukta derföre ingalunda, forttar tidningen, att utrymmandet skall ha de resultater, som Billault haft så brådt med avt förkunna. Man torde minnas, att det icke var Druserna, utan hans egna trosförvandter, som förlidet år gåfvo signalen till blodbadet, och att maronierna hatva handlat under inflytande af Fraukrikes poliuiska propaganda. Vi djerfvas tillochmed påstå, att om Frankrike icke varit, skulle alldeles icke något blodbad egt rum. Frankrike har kunnat qvarstanna nio månader i Syrien, så slutar Morning Post, och dermed bör det låta sig nöja; Europa är i alla hänseenden icke hugadt att drifva sin mäkling längre, det fordrar, att ockupationen skall upphöra, och detta steg kan enligt allas öfvertygelse företagas utan att de kristna i Orienten ut sättas för någon fara. Emellertid är den syriska frågan snar tillsvidare utraderad ur den politiska dagjour. nalen, och diplomaterna, som för denna fråga. skull haft så mycket hufvudbry och tidspillar skola ändtligen kunna få rikta hela sin upp: märksamhet åt Italien, hvilket ifrigt traktai etter lugn. Afven här är det franska rege ringen, som lägger hinder i vägen för et snart och ändamålsenligt lösande af frågan Hon låtsar sig hemligt understödja Italien men har officielt sina törbindelser med detta rike brutna. Hon uttalar i halfofficiela tid ningsartiklar och nära tronen stående sena tararge föredrag sitt ovillande af naäfvens verlds.