val varnar silt lands borgare tran att deltaga i Amerikas stiidsgheter. Men på detta sätt söker södern, genom att vända sig till djerfva äfventyrare öfver hela verlden, skaffa sig en flotta, hvilken visserligen ej gerna kan leverera bataljer men med desto större ifver skall för egen vinnings skull förfölja de nordliga staternas handelsfartyg, hvilka med sina rika laddningar för närvarande simma på alla haf. Denna åtgärd skaffar dock tills vidare penningar åt söderns finanskassa, alldenstund en hvar, som till följe af mr Daviss autorisation utrustar en kapare, måste ställa borgen (10,000 dollars) såsom säkerhet för att han skall hålla de i södern antagua kaparelagar. Den britiska regeringen har erkänt södern såsom rättmätigt krigförande part och derigenom med samma erkänt de amerikanska kaparne, fastän de makter, som undertecknade freden i Paris 1856, för öfrigt satt kapareväsendet utom folkrätten och förklarat det för sjöröfveri. Men då var äfven Nordamerika den enda stat, som icke gillade denna nya folkrättsliga paragraf, emedan man i händelse af krig med England förbehöll sig att få taga dess handelsskepp på enskild väg, genom kapare, alldenstund man i örlogsstyrka ej kan mäta sig med detsamma —och de nordliga staterna skörda nu den bittra frukten af denna vägran: kapareväsendet användes emot dem, utan att de kunna verksamt hämnas på de sydliga staterna; ty dessa hatva dels en mindre handelsflotta, dels kunna de hålla den hemma, emedan deras produkter sökas af hela verldens skepp. Härtill knyter sig en annan, mycket intressant fråga af folkrättslig betydelse. Gepom ofvannämnde Parisertraktat erkände Storbritanien en sats, som det i öfver 100 år, ofta med yttersta våldsamhet, bekämpat. Det var den berömda satsen: Fritt skepp ger fri laddning. Meningen är, såsom läsaren torde erinra sig, att då två eller flere stater föra krig kunna neutrala makters fartyg idka handel med de krigförande, tillföra dem varor (med undantag af krigsförnödenheter) samt athemta deras varor och produkter. Enligt denna sats, som nu utgör en del af den europeiska folkrätten, skulle alltså det neutrala Europas skepp ha rättighet att hemta bomull 0. 8. v. hos de sydliga staterna och tillföra dem alla slags europeiska fabrikater, såvida bemälte sydstaters hamnar icke blifvit tillslutna (effektivt blokerade) af de nordliga staternas flottor. Men äfven denna sats vägrade nordamerikanska unionen atterkänna år 1856, icke derföre att man hade något mot de neutralas rätt, tvärtom! faktiskt har Nordamerika allvid stått på de neutralas rätt och derjemte vägrat att tillåta någon makt preja och undersöka dess fartyg: flaggan skulle skydda lasten, om man ock ibland kunde befara, att flaggan blefve missbrukad till att dölja slathandeln. Man godkände alltså satsen, men vägrade att underskrifva den, emedan den utgjorde en del af samma traktat, hvari artikeln om kapareväsendet fanns. Nu är frågan den: skola de nordliga staterna låta de sydliga staternas och Europas, isynnerhet Englands handel njuta godt af denna sats, eller skall det komma till oenighet — om unionen, eftersom den icke underskrifvit och alldenstund den kallar södern upprorisk, icke krigförande, vill påstå sina krigsskepp vara berättigade att preja t. ex. ett engelskt fartyg, lastadt med bomull och konfiskera bomullen, och om England skall finna sig deri. Engelska regeringen har ännu icke yttrat sig be stämdt i denna så vigtiga. sak. Man har anmärkt såsom en historisk märkvärdighet, att i detta amerikanska krig flöt det första blod d. 19 april (i Baltimore), 86:te årsdagen af forsta kampen i det nordamerikanska frihetskriget, slaget vid Lexington. Hvad som gör detta sammanträffande ännu besynnerligare är, att samma stat, som då började broderkriget med Storbritanien, nu var den första, hvars borgare blödde i det nya broderkriget, nemligen milisen från Massachusetts, som drog till Washington, för att försvara staden, och blef under vågen ötverfallen i Maryland. Ett tredje märkligt sammanträffande framställer sig äfven vid detta tillfälle. Den stora helleniska utvecklingsoch blomstringstiden är efter allmän historisk beräkning begränsad af tiden från frihetskampen mot perserna, slaget vid Marathon, 490 f. Kristus, till Sokratess död 404, alltså 86 år, just samma tidrymd, hvarunder nordamerikanola UHNninAnan muNnnnåÅtt on förvaånanda atarhet