Genmäle till Handels-Tidningen. LTul Red. af Göteborgs-Posten. Då Handelstidningen vågrat att före Pingsten intaga nedanstående geumäle, auhålle: vin plats for uelsamma 1 Ti. udving. nandelsudumgen bar icke kunvuat förmå sig at helt eukelt ulrycka uev tran undertecknad insända, sä Olurargligt som mojigt attattade beriktigande, son uck plats 1 dess garuagsnuunmer, utan bar nödvän ulgt velat Leledsaga Uvisamwma med ev eftertal, hvar: veskullenhet tydligt toriduer en peuna, som ildelse iuda stunuer icke later vejda sig hvarken at mora uska eler logiska tyglar. Icke af moraliska: t) euuru byarje uppmärssam åhvrare af de ord, son utvytles menanu br Hediund och mig å borssalen d 7 muj, kul bevillua, alt den sistnamude vid tilltälle vrukade Icke utuycket anuketormåga, utan tför uu, och ehuru alla sägo, att han lisa fitet, son jag, talade ur Concept uvcu Daturligtvis icke kunde uuuer sit fria löreurag fora nagra anteckningar: viver Sina egua vrd, skyr HU. I. likväl icke av til stod for deu vwtvisiade puukten i sivt reterat åbe ropa speciella auteckulugar etter ordens lydelse uch försvker 10biua de menlösa bland sina läsare att det är jag, som i tråga om ett par psychologiske nutvudbegrepp skulle begått en törvexling, hvilket urån min staudpunkt är tult lika omojlig, som det för modligen lärer vara omöjhgt tör hr Hedlund att för vexla sin egen tidning med Göteborgsposten! Oct dotia fortäkvar H. IT. med ett nit, som icke ens sko uar heuves egen hutvudredaktor; ty häldre än at iäla mi beriktigande gälla debuterar hon på full allvar hr Hedlund tör det absurda påstäeudet, at sjelfva tanken ar föränderlig, och yrkar sedan naivt att hvad som icke besvarar honom icke heller böi vesvära mig! lugen undre då, om logikens ellei vankelärans lagar tor H. T. icke äga någonting bin daude; at premissen, att någon fulländad tilosoti ick: kan tiunas på jorden, sluter hon ogeneradt, att dei icke finnes nagon tilosofi alls, m. a. o. om jorder ingensiädes gömmer idel oblandadt guld, så gömimei bon ofverhutvud intet guld. Att mitt beriktigande ingafs nog sent, är de enda anmärkning, hvari H. T. har rävt; men hven vet ej, att man i tvister med H. T. slutligen ändå alltid tår orätt, och är det då underligt, om mal häldre besluter sig att med tystnad lida hvarje redar tillfogad otörrätt, än att underkasta sig det oundvikliga missödet att i vidrigt fall lida nya dylika? Också trodde jag mig så mycket tryggare kunna tiga, som formodigen ganska tå läsare fästa någon vigt vid er daglig tidnings redogörelser ötver vetenskaphga före drag eller vänta sig aw ur desamma vinna någo korrekt detaljkännedom öfver det forhandlade ; mar söker der fastmera blott en uugetärlig foreställning om det hela. Men af inträffad anledning? tam jag mig sent omsider foraulaten aw likväl bryta mil dittills iakttagna tystnad, så mycket mera, som h Hedlunds personliga uppträdande i diskussionen tyckte vid de.ta ulltälle böra at HH. 1:s reterat forlaua el mer än vanligt stor auktoritet. Göteborg d. 16 Maj 1861. N. W. Ljungberg. rr RR