oa —sERSEIN—— 0000) Teater. Göteborg d. 16 Maj 1861. Hr Selinders representationer å Nya Teatern fortfara att fliugt besökas af allmänheten, äro förtjenta. Eugene minnas rätt: demien, den en uppmuntran hvaraf de äfven Scribe gjorde en gång, om vi vid sitt inträde inom franska akapå historiska fakta grundade anmärkningen, att de sceniska alster, som under olika tider, 1 olika genres varit särdeles omtyckta af allmänheten, just varit sådana, som bildat en bjert motsats till den sinnenas stämning, som råder ute i verlden, i dennas praktiska lif. Under Athens lyckligaste tid, då ännu inga ärelystna herrskare lyckats lägga bojor på och nedtrycka den ungdomligt grekiska anden, utvecklade just den grekiska tragedien sin rikaste blomkrona. Grekerna förefalla oss vid denna tidi allmänna lifvet som ynglingar, hvilka under festligheter och kroppsöfningar njöto i rikt mått lifvet, med blomkransar smyckande dem som vunnit prisen i gymnastiska täflingslekar, i hvilka deras kroppar erhöllo denna harmoniska och på skönhetslinier rika utbildning, hvarom den tidens plastiska mästerstycken bära vittne. Men härunder skyndade de med begärlighet till teatern, för att der för ögonblicket törsänka sina tankar i helt andra djup än nöjets svallvågor. På teatern njoto de ungdomsfriska och glädtiga grekerna at denna djupa, dystert skakande ödestragedi, i hvilken t. ex. Oedip dukar under för detta obevekliga fatum, som rufvade, enligt grekerna, öfver menniskan och länkade hennes steg etter sitt behag till menniskans egen undergång i och genom sig sjelf. — Men sedan, när den grekiska byggnaden redan börjat remna, då ungdomsglädtigheten försvunnit och man började andas tungt under pålagda ok, då var den satiriska komedien genom AÅristofanes o. a. den mest omtyckta dramatiska genren. Den forna glädjen, som numera saknades i allmänna lifvet, lefde på teatern i den bitande satiren, liksom för att visa menniskan, det bon utgör sin egen ironi. Under slutet af medeltiden då krigets yrke ännu var det vanligaste, då råa lidelser fritt fingo utan band bryta ut under krigiska törhärjningar eller vilda saturnalier på de feodala slotten; då herrskade på scenen det religiösa skådespelet; och den vilde riddaren, som utan samvetsagg plundrade den fattiges koja, störde vigafriden för idoga borgare och endast i en yttre svulstig dyrkan af qvinnan gaf henne någon ersättning för det undertryckta och tomma lif hon måste föra, — han rördes till tårar vid åsynen at någon dramatiserad passionshistoria eller annan sceniskt arrangerad berättelse ur den heliga skrift och andra andliga böcker. Under franska hofvets och folkets lättsinnigaste tid, då all äflan gick ut på njutningar, ju kräsligare dessa voro desto bättre, då sederna korrumperades derhän, att franska hofvet blef till en blott uppfostringsskola för lättsinnet — då glömde man detta ytliga, glänsande dagsländelif med dess histoires scandaleuses och intriger, för att på teatern lyssna till en Corneilles, Racines eller tillochmed Voltaires tråkiga tragedier, lånade från den grekiska tragedien, utan att dock ega dennas djup, i hvilket man ej kan utan rysning sänka blicken. Kortligen : man skulle kunna tro, att scenen utgör endast det vanliga lhifvets ironi, der menniskan återfinner en del af sitt sjelf, ——.. Lz! vv —