testamenterat er hela sin förmögenhet, tills hon blir klok, men det skall hon aldrig bli! Denna förmögenhet är således er! Och då markisen icke tycktes förstå, återteg Noöl med otäck cynism: — Påminn er hvad som skett i Gouesnon. När Laura gjorde sin donation, trodde man henne vara kurerad. Men dagen efter var hon åter vansinnig. Vet ni hvarför? Jag följde uppmärksamt allt hvad som tilldrog sig emellan er, ty jag tänkte på framtiden. Då natten bröt in och papperen voro i fullkomlig ordning, öfverraskade jag Laura i sin sömn och endast åsynen af mig var tillräcklig, att förjaga hennes ännu vacklande förnuft. — Men denne man är ett vidunder och i stånd till allt! inföll Brune. -— Derföre måste vi äfven vaka öfver oss sjelfva, genmälte Fouch, ty denne man är i dag vår förbittrade fiende. — Han? sade studenten. — Ja, han sjelf! Hör blott: Tre gånger, under kortare tid än två veckor, fick den gamle markisen åter besök af sin son. Jag låter eder sjelf tänka öfver, hvad som tilldrog sig emellan dem vid dessa tvenne samtal. Utan tvifvel vågade Noöl föreslå sin fa den skändligaste handel; säkerligen biföll den olycklige gamle, öfvervunnen af tanken på der