— Hörde ni icke; i samma ögonblick vagnen stjelpte, de galopperande stegen af en häst, som passerade förbi det ställe, der vi lågo omkull? — Jo: jag hörde fullkomligt och jag tyckte mig äfven förnimma några ord som uttalades. — Ni har ej misstagit er. Man följde oss från Bourg-la-Reine, och man följer oss ännu. — Tror ni? — Jag är säker derom. Jag hade skrifvit denna förföljelse på deras räkning, som försökt bindra vår resa till Arpajon, med jag har misstagit mig. — Huru då? frågade Brune förvånad, men uppmärksamt lyssnade till hvad Fouche sade honom, emedan han i honom erkände en ovanlig klokhet och förmåga. — Den som följer oss, tillhör ej dens band, som ni så eftertryckligt tillrättavisat. Hans häst fanns ej i posthuset och långtifrån att vara i Arpajon, väntade han oss tvertom på vägen. Han borde tillochmed ha varit före 088 på vägen till Arpajon. Han kunde ej veta, att vi skulle vika af från stora vägen, och han fick först veta det genom vår postiljons pisksmällar. — Ni tror att postiljonen . .