des till Södra Amerika för att bevaka Sardiniens handelsintressen. Den tider var Rosas diktator i Buenos Ayres, samt bekrigade Montevideo, i hvars tjenst Garibaldi anförde en italiensk legion. I dessa trakter uppehöllo sig då för tiden några tusende italienare, mest från liguriska kusten, och af denna orsak höll sardinska regeringen några krigsskepp stationerade derstädes. Persano erhöll vid sin ankomst till Montevideo befallning af högsta befälhafvaren öfver denna styrka att segla öfver till Buenos Ayres, och då det var ett spändt förhållande mellan Rosas och italienarne, var Persanos ställning något vansklig. Rosas ville göra honom förtret och förödmjuka honom, och lät en dag arrestera en af Persanos matroser på grund af ett gatuupplopp, i hvilket han varit med. Persano fordrade matrosens utlemnande, men erhöll ett hånfullt afslag. Han seglade då med sin brigantin in bland Rosas flotta, som bestod af en korvett, två brigantiner och en goelett, gjorde sitt fartyg klart till aktion, samt fordrade i denna ställning återigen utlemnandet af matrosen, och då gat Rosas efter. — Derpå fick Persauo hemifrån befallning att segla in i Stilla Oceanen, och erhöll dervid tillfälle att visa den skicklighet han hade förvärfvat i sjömansyrket och det mod, med hvilket han förstod att använda densamma, i det han under en hättig motvind, då lotsen vägrat honom sitt bistånd dertill, på egen hand seglade midt igenom klippretven in i Honolulus hamn samt kastade ankar bredvid de der liggande engelska och franska örlogsmännen, hvilka icke trott ett sådant vågstycke vara möjligt, utan redan satt ut båtar, för att rädda honom och hans manskap. Den oförvägenhet, han vid detta och andra tillfällen visade, ådrog honom ovilja hos hans mera lugna förmän, och en stor del af hans bana är uppfylld af strider i denna riktning, af lyckliga försök, som förskaffade honom heder och af olyckliga, som han stundom med ny fara måste söka att uppbjelpa. — År 1851 lyckades han bland annat att med ångfregatten Governolo utan tillhjelp af lots segla upp för Themsen till London Bridge, och det uppseende detta gjorde, emedan engelsmännen betviflat möjligheten deraf, bidrog betydligt, att öka hans popularitet i hemmet. Men då han kort derpå med samma fartyg skulle föra Viktor Emanuel öfver från Spezzia till ön S:ta Magdalena, stötte han mot en under vattnet dold klippa samt lyckades blott med möda att frälsa fartyget. Han blef ställd för en krigsrätt, som fann honom skyldig till högförräderi, men domen upphäfdes af cassationsdomstolen, och konungen utnämnde honom kort derpå till flygeladjutant. Då kriget utbröt år 1859 erböll Persano intet öfverbefäl, men år 1860 då Garibaldi gjorde tåget till Sicilien fann den allmänna meningen med riktig instinkt att Persano borde vara med. Som amiral öfver den sardinska flottan i de syditalienska farvattnen hjelpte han på allt möjligt sätt Garibaldi, och efter Neapels intagande lemnade denne åt honom hela den neapolitanska flottan — ett steg, som mycket beklagades af Mazzini och hans vänner, hvilka ville hindra Viktor Emanuel och Cavour att tå fast fot i Neapel. Det är kändt att Persano genom det kloka bruk han gjorde af sin flotta, bidrog till segern vid Castelfidardo samt att han tog eu afgörande del i Anconas intagande. Med tre skepp seglade han mot Molon samt bragte på 450 alnars afstånd dess kanoner att tystna; med skeppet Vittorio Emmannele lade han sig derpå på pistolskotts afstånd från ett till hälften förstördt, men ännu verksamt batteri samt sprängde med ett fullt lag dess krutmagasin i luften. Det är vidare äfven kändt, att Lamoriciere valde att öfverlemna sig åt Persano. Då han kom till Turin såsom deputerad för att infinna sig i kammaren, följde folket honom genom gatorna och kammarens ledamöter stodo upp vid hans inträdande samt helsade honom. Derefter deltog han i striden vid Gaeta, först utan framgång och med förlust, men senare med större lycka, hvari landthären dock hade största delen.