och Walachiet, utan att furst Couza på något sätt oönskat det och till stor kränkning för gultanen. Men det är nu min önskan, att österrikiska regeringen och ungerska landtdagen komma till godt förstånd med hvarandra, att de liberala löften, som kejsar Frans Josef gifvit, må bli uppfyllda i vidsträckt mått, och att ungrarne må å sin sida finna, det de erhålla sådan taloch pressfrihet och sådana garantier för den personliga friheten, att de äfven i framtiden kunna lefva under sin nuvarande konung. Men det är blott en önskan, som jag hyst. Jag har aldrig på ringaste sätt inblandat mig i förhandlingarne mellan ungerska landtdagen och kejsaren al Österrike. Det är ungrarnes sak att öfverväga, om den förfavtning, som herrskaren tillbjudit dem, befordrar deras intressen och betryggar deras rättigheter; men det är något helt annat att samla vapen i ett grannrike, för att dermed störa lugnet på kejsarens af Österrike område. Lorden påstod derefter, att sultanen och kejsaren af Österrike med skäl harmats öfver de stämplingar, som kommit i dagen genom vapenförsändningarne till Donaufurstendömena, och att England hade valt det enda praktiska handlingssättet för att förekomma allvarligare förvecklingar. Duncombe fann dessa upplysningar otilltredsställande och begagnade dem som utgångspunkt för en allmän kritik af Englands utrikespolitik. Lord Russell handlade enligt talarens åsigt i direkt motsägelse med sig sjelf i Ungern och Italien; i det förra landet stod han helt och hållet på Osterrikes sida, i det senare tog han parti för revolutionen. — Utrikesministern ville i Österrike ha en motvigt mot Frankrike, och dertill kunde det då vara skal, alldenstund hans politik icke kunde fortsättas ännu ett år, utan att det skulle komma till ett krig med kejsar Napoleon; men det oaktadt hade han bidragit till att försvaga Österrikes makt iltalien. Han erkände tolkens rätt, ati sjeltve ordna sina angelägenheter, och likväl motarbetade han ungrarne, ja, intervenerade direkte mot dem till förmån tör Österrike. Såsom ett ytterligare bevis härpå anförde Duncombe, att lord Russell skrifvit till sir Hudson i Turin, då Kossuth uppehöll sig derstädes, att han skulle hålla ett vaksamt öga på denne. Debatten slutades ar Cochrane, som tog till orda tor en allians mellan England och Österrike, och underhuset törkastade med stor majoritet Duucombes andragande. — I ötverhuset har Wodehouse förklarat, att regeringen beslutat alldeles icke påtvinga de nordamerikanska staterna råd. Den engelske gesandten har älagts, att uttala sin förhoppning om Nordens och Söderns försoning, men ingalunda att meddela något slags råd. Uti Italien vänder allt sig kring den ny: inträdda forsoningen mellan de stora patrivterna Cavour, Garibaldi och Cialdini. Alla tidningar äro upptyllda med berattelser derom och man väntar sig 1 allmänhet stora resultater af denna håndelse. Detta visar sig redan till det bästa i Neapel, der oroligheterna dämpats och ett godt törhållande intradt. Dagen etter det Cavour och Garibaldi sammanträflat med hvarandra hos korungen och der ensamma under ett par vuimmar samtalat om sitt älskade Italiens angelägenheter, syntes Cavour i deputerade kammaren med ett ansigte, riktigt strålande af belåtenhet. Garibaldi och Cialdini möttes hos en ung, utomordentligt älskvärd dame, makisinnan Pallavicino-Trivulzio. När Garibaldi inträdde hos henne, skyndade hon emot honom och lade hans hand i Cialdinis samt gick sjelf ut, så att de båda krigarne blefvo ensamma. Tårar syntes i dessas ögon och då Cialdini bad Garibaldi om förlåtelse tör sitt bref, hvilket dock endast dikterats at hans kärlek för il re e Italia, öppnade den ädle frihetshjelten från Caprera sina armar och de båda modiga, patriotiska krigarnes hjertan klappade mot hvaraudra i en broderlig omfamning. — HKörande Garibaldiska lagförslaget om en allmän nationalbeväpning, har kammaren beslutat i öfverensstämmelse med Cavour att hvarje medborgare från 21—35 år skall inskrifvas i nationalgardet. Åfven unga män om 18—21 år kunna, om de begära det, blifva inskrifna. — Ministeren skall inom deputerade kammaren väcka motion om upptagandet af ett lån å 500,000,000 francs. — Det berättas nu, att exkonungen af Neapel icke tänker på att be