— Ja, om j edligt utfästen er att bryta förbindelsen med fröken Laura. — Papperet! utbrast baronen och förde haaden till sin värja; hvar är det? — Jag säger det icke! svarade Noöl fast; och om j döden mig...skall en annan ärfva min hemlighet och hämnas mig! Baronen gjorde åter en hotande rörelse; chevaliern höll honom tillbaka. — Vänta! sade han och skyndade ut ur trädgården. Omkring tjugo minuter derefter var han tillbaka. Dessa minuter hade baronen och Noöl tillbringat under djup tystnad, den cne i en förfärande oro, den andre lugn och orörlig såsom en man, hvilken har ingenting att frukta för. — Noäöl har talat sanning, sade chevaliern. Jag kommer från prestgården. Vid det datum han angifvit är ett blad utslitet ur kyrkoboken. Baronen utstötte ett skri af raseri. — Nåväl! sade han, vi måste nu ha äfven den andras bekännelse! Vaka öfver denne karl! jag skall gå och fråga Laura! Han skyndade med dessa ord till den unga flickans rum. Häftigt uppväckt trodde Laura, då hon fick se baronen inträda med bleka och vanställda anletsdrag, att någon plötslig olycka inträffat.