— Du har således i din ego detta blad ur kyrkoboken? sade han. — Ja, genmälte trädgårdsmästaren. Jag slet det ur kyrkoboken några dagar efter vigseln, samma natt kyrkoherden dog; ty fröken Laura tycktes så frukta för de följder, som upptäckten af vår förening kunde medföra, att jag, drifven af min kärlek till henne, icke tvekade att smyga mig in i prestgården och slita ut nämnde blad. -— Men Laura måste ha begärt, att af dig få detta blad, inföll chevaliern; hon ville ju förstöra det. . — Jag sade till henne, att jag bränt upp det. Du har således ljugit? — Ja. — Bladet är således ännu i din ego? — Ja! I första ögonblicket ville jag förstöra det, jag svär det, men besinningen höll mig tillbaka. Hvarföre tillintetgöra detta bevis på vår förening? Ett barn kunde ju födas och hade väl jag, dess far, rättighet, att kasta en fläck på dess födelse? Nej! Jag sade till fröken Laura, att jag bränt upp papperet, men jag behöll det omsorgsfullt hos mig. Jag ensam egde det ju, och hvad hade hon då att frukta? — Men hvar är detta papper? — På ett ställe, som jag ensam känner till. — Du skall gifva oss det.