år 1830 261,916: 12 — — 8,945: 26 , 1840 692,325: 40 30,196: — 1850 806,357: 40 53,739: 91 , 18601,894,898: 69 113,090: 64 Särdeles märkvärdig är tillväxten under de sista 10 åren. Sparbanken har fortfarande godtgjort insättare 5 procents ränta, Ränteförsäkringsanetalten 6 proc. med bevillningsafdrag. Som man ser har detta skett utan förlust, då egna fouden ökat sig med mer än 2,000 rdr öfver räntan på behållningen vid årets början, sedan alla omkostnader blifvit betalda. Sämre tider kunna komma! Ur Sparbankens direktion voro, utom af lidne grossh. F. A Weinberg, hvars bortgång erkändes såsom en kännbar förlust för anstalten, grossh. Rud. Koch och juveleraren W. Lyon i tur att utgå, bland hvilka den förre, som i 24 år verksamt deltagit i Sparbankens förvaltning, nu önskade att icke blifva återvald. Till ledamöter för 3 år utsågos då, på direktionens förslag, utom hr W. Lyon som återvaldes, förra årets suppleanter handl. J. A. Åvall och fabr. A. Prytz Till suppleanter utsågos, likaledes på direktionens förslag, grossh. Jac. Elliot och Henning Frisell. Till årets Revisorer för Sparbanken och Ränteförsäkringsanstalten utsågos genom val med slutna sedlar grossh. M. Bergman, konsul W. Röhss och grossh. Gabr. Heyman samt till suppleanter grossh. P. W. Malm och adj. mag. B. G. Gyllensten. — På anmälan af Ordföranden hr E. G. Lindström att direktionen åtskilliga gånger varit nödsakad att öfverskrida det år 1856 för utlåningen mot namnsäkerhet fastställda maximibeloppet 150,000 rdr rmt (förut endast Sparbankens egen fond), och att ändring häri nu vore önskvärd, afgjordes genom de närvarandes enhälliga beslut att direktionen skall äga obegränsad rättighet att utlåna Sparbankens medel på sätt som lämpligast synes. En kort men liflig diskussion uppstod här i sammanhang med den af hr Lindström såsom skäl åberopade nödvändigheten af utlåning mot namnsäkerhet, i thy att större summor på ett eller annat tusende rdr, som ånyo kunna uttagas kort tid efter insättningen, icke kunna med fördel utlånas mot inteckning (pant af varor på nederlag förekommer numera alls icke). Mag. Hedlund menade nemligen, att dylika större insatser rätteligen hänvisas till Enskilda Banken, med hvilken öfverenskommelse kunde göras om högre räntas beviljande för dylika depositioner. Häremot invändes af hrr E. Magnus och konsul M. 5. Warburg att Enskilda Banken icke kan såsom Sparbanken, hvilken ursprungligen är en barmhertighetsanstalt, understödja enskilda personer med beviljande af högre depositionsränta, än i allmänhet kunde med fördel lemnas. Det hade för 5 å 6 år sedan inträffat att Enskilda Banken haft stora summor innestående, for hvilka icke mer än 3 proc. ränta kunnat erhållas. För öfrigt vore det icke någon törlust för Sparbanken att röra sig med ett större kapital. Herr E. G. Lindström upplyste att ingen svårighet uppstått att fördelaktigt placera de insatta medlen, samt att direktionen för att förekomma missbruket att insätta större summor i Sparbanken för att genast uttaga dem, när sådant synts nödigt gjort till vilkor att penningarna icke finge uppsägas förr än efter sex månader. Lektor Blomstrand påpekade att Direktionen enligt stadgarna ägde full frihet att efter omständigheterna vägra mottagning af större belopp; men att föreskriften om en begränsad utlåningsrätt mot namnsäkerhet nu borde bortfalla, då den vore ett arf från en tid, då fortroendet ull den personliga krediten var så i grund rubbadt, att man icke vågade utlåna sina penningar mot annat än reala säkerheter 1 lastigheter, varor eller annan pant, då förhållandena nu vore så fullständigt ändrade, att det ofta är ganska svårt att erhålla penningar mot inteckning. Rörande Ränteförsäkringsanstalten meddelas i den derom uppsatta berättelsen att insatserna under år 1860 uppgått till 25,068 rdr. Förenade ränteoch arfsvinsten hade uppgått för olika ålderssällskaper till högst 10,83 proc., lägst 6!4 proc. Reservfonden utgjorde vid årets utgång 1,345 rdr 73 öre, Till medlemmar i Ränteförsäkrings-anstaltens direktion (jämte Sparbanks-direktörerna) Or oo Itlaan fn Att vn ANnNlivt förslag af Snar