poleon haller en anda al traden och Nuojdlva en annan. Enligt prinsens manifest (hans bekanta tal i senaten) skulle tiden nu vara inne, alt gå framåt, att låta en stöt från Italien sätta de tre stormakterna i förlägenhet och låta Frankrike handla efter kejsarens trontal, som löd: att vi intervenera, der en rättvis sak eller Frankrikes intressen kalla oss. Till stöd för denna politik har prinsen England, hvars allians han äfven påkallar och gör till princip, och helt säkert skall England gerna se oss bringa Ryssland i förlägenhet och betrakta oss med beundran, om vi utstå en hjeltemodig kamp med de trenne stormakterna. Kejsaren har uppnått sin verldsmakt genom den klokhet, hvarmed han 1854—56 fick Ryssland isoleradt och den stora allians (den heliga) upplöst, som bestått alltsedan 1814. Han skaffade sig derefter Ryssland till vän, drog det in i sina orientaliska planer, tick fri hand ötver Österrike och var på bästa väg att isolera äfven Preussen — då kommer denna polska rörelse och hotar med att ånyo föra Ryssland, Österrike och Preussen tillsammans. Med den största spänning, ja, om några kan man säga: med själsångest spejar man efter tecken, som skola visa, om kejsaren öfverraskats af denna rörelse eller om den ligger i hans plan. Skall han öfverlemna magyarerna åv sig sjelfva, om de komma i strid med Österrike, eller har han nog inflytande på ledarne, att kunna hålla dem tillbaka, tills bättre tider? Skall han uppgitva polackarne, sedan det blifvit ögonskenligt, att en sådan liberalitet, som kan tillfredsställa dem, ej finnes på lager i Petersburg? Skall han tillåta, att alla dessa våra naturliga allierade bringas till ro, och att de bättre tider, som utlofvas, måhända aldrig komma? Eller skall den stora kamp, som förutspåddes hela vintern, nu komma till utbrott? Jag för min del är af den ötvertygelsen, att kejsaren icke sjelf vet det, och att hela den europeiska situationen för ogonblicket är sådan, att några få beslutsamma mån kunna drifva de stora makterna i väg, huru ogerna de ån vilja. Men jag måste tillägga, att den allmänna meningen inom Frankrike för närvarande icke drifver kejsaren till krig. Jag talar ej om armeen, utan om den stora massa af borgare, bvilka äro bundna vid de materiela, under sista ären så ofantligt utvecklade intressena och endast önska, att liksom engelsmännen kunna hysa sympati för andra nationer, understödja dem med goda råd och önskningar, men icke göra några andra omkostnader for dem, än sådana som framkallas genom frivillig subskription. Man läser sin Sibcle, glädjer sig åv den vältalighet, hvarmed tidningen försvarar de undertryckta nationaliteterna, och åberopar Frankrikes svärd; men man önskar af allt hjerta, att regeringen icke skall fästa atseende dervid. Men när regeringen först tillåtit, att det ånyo är lugnt i Warschau, då skall man bli högst otålig och anse sig skymfad. Det ärdet aldra värsta med den allmänna opinionen, att hon har detta koketteri, och att kejsaren vet, huru man skall behandla koketter. Ungerska deputerade kammaren har nu, enligt skrifvelse från Pesth af d. 19:de, konstiluerat sig. Presidenten beklagade frånvaron af de deputerade från Siebenbirgen, Kroatien, Militärgränsen och Fiume. Presidenten och sekreteraren forklarade sig anse sina befattningar endast vara provisoriska, tills kammaren fullständigats genom de felande medlemmarne från nämnde länder. Vicepresidenten Tissa lade särskild vigt på den nuvarande svåra belägenheten och yttrade: Ungerns politik är modig, men icke våghalsig; den vittnar om klokhet utan feghet, hvilken senare skulle kompromettera den möjligen lyckliga utgången. MSessionerna fortsättas. Det provisoriska municipalrådet i IWarschau har hos administrationsrådet anfört besvär ofver alt det genom siy organisation är alldeles beroende af statspresidenten. Interimsdirektören för inre ärendena, Gacewicz, har, tillfölje af dessa besvär, låtit kalla municipalrådet till sig. Han uttalade sivt beklagande öfver de omåittliga inskränkningar, som pålagts denna kår under intrycket af händelserna d. 8:de, och antydde, at han med motsträfvighet och endast på högre befallning undertecknat en akt, som han måste helt och hållet ogilla. Man fann at hela samtalet, att furst ståthållaren är omgifven af en militärisk kamarilla, hvilken vill sträfva efter att genom territorism förqväfva helt och hållet det nyuppvaknande frihetsbegäret. I Neapel är det lugnt och häktningarne hafva upphört. I denna stad blefvo inalles 666 personer häktade, deribland 466 officerare och soldater ur den forna armåen, de An OA AA munAntan ARh hasnmn nn TT