ödvändighet, att de skola vara när som helst fsättliga, så är det docKen stor olägenhet. leri att de äro oafsättliga. De äro icke heller: -mbetsmän uti egentlig mening, utan stå temigen nära i samma förhållande till de egentiga regeringsauktoriteterna som t. ex. en oktryckare eller annan yrkesidkare, hvars jelp dessa behöfva anlita för utförandet af sina. itgärder, och det tyckes derföre också icke unna vara något giltigt skäl deremot, att de intoges på samma sätt som sådana, d. v. s. 7enom ömsesidigt kontrakt på någon viss bestämd tid, men icke såsom nu på lifstid. Oaktadt allt detta gäller dock satsen om nödvändigheten af embetsmännens oaåfsättlighet för mången såsom en trosartikel. Den är dock intet annat än samma sats, hvars falskhet i afseende å näringslagstiftningen vi redan för längesedan lärt oss att inse, den att ställa producentens intresse framför konsumentens. Att regeringen icke skall få taga till utförandet af ett värf den, som bäst kan passa dertill, emedan en annan redan förut fått rättighet att ensam utföra det, är för statsförvaltningen alldeles detsamma, som för en enskild person att icke få låta förfärdiga någon vara af någon annan, än en af dem,som fått monopol derå. — Vi hafva längesedan lärt oss att regenten är till för statens och folkets skull och icke tvertom, och ehuru vi inse att regenten icke är annat än statens första embetsman, så draga vi dock i betänkande att fullt utsträcka detta resonnemang och erkänna, att embetsmännen äro till statens skull och icke staten för embetsmännens, och ätt erkänna att det är statsåtgärdernas bästa utförande och icke embetsmännens beqvämlighet, som bör vara den afgörande synpunkten för deras ställning till regeringen och inom staten. Detta är dock den enda riktiga synpunkten och den fordrar att regeringen skall hafva likaså fri makt, som hvarje annan menniska att välja verkställarne och medhjelparne i de företag den skall utföra och för hvilka den är ansvarig. Nödvändigheten deraf, i synnerhet i afseende å de högre platserna, är i sjelfva verket så kännbar, att man äfven hos oss, der satsen om embetsmännens oafsättlighet gäller såsom regel, kar blifvit föranledd att genom att undantaga alla förtroende poster deritrån, göra ett så vidsträckt undantag att det nästan till hälften upphäfver regeln. Men om nu embetsmännens afsättlighet icke är något skadligt, utan tvertom något mer eller mindre nödvändigt för statsförvaltningens riktiga och kraftiga skötande, så kan icke heller orsaken till det onödiga och periodiska vexlandet af embetsmännen i Amerika ligga deras afsättlighet. Vi skola försöka att i nästa orsak påpeka den verkliga orsakeno dertill.