kraft, hjelper det föga huru man mäter eller räknar, då man visserligen aldrig uppnår det stora talet 400. Frågan är likvisst uteslutande om i sjelfva verket omständigheterna i båda fallen varit desamma. Har jordbankens. tryckning på ett större eller mindre djup verkat på en underjordisk vattensamling, så betyder, enligt hvad vi ofvanför antydt, afståndet intet, endast vattenmassan är sammanhängande. Vid jernvägsarbetena, der man för det mesta nödgats hålla sig vid de lägsta och följaktigen mest vattensjuka trakterna, har det lätt nog kunnat inträffa, att man råkat ut för en lokal, der en djup sjö eller göl fordomtima vuxit igen genom ett deröfver bildadt torflager, som möjligen till och med bhfvit i tidernas längd genom ett eller annat vattenflöde ofverhöljdt med sand eller lera, eller ock i sin ordning öfversvämmadt al vatten, så att det så aut säga bildar en dubbel sjöbotten. Belastas nu de jordlager som betäcka den underjordiska vattensamlingen, med en tillräckligt stor tyngd, t. ex. genom en hög jernvägsbauk, så är helt naturligt att en uppåteller utåtskjutning inträffar på något svagt ställe, t. ox. der en bäck skurit sig djupt ned i jorden; och detta kan efter omständigheterna lika gerna ske på 4,000 som på 400 fots afstånd. Något dylikt kan emellertid aldrig inträffa härstädes, då hela den trakt som utgör vår Stads område, der gneissbergen med tillhörande glaciralformationer icke sticka upp 1 dagen, utgöres at en forntida sjö, igenfylld i tidernas längd genom leroch sandafsättning ur Elfven, som här upptager sina tvenne betydligaste willflöden. Man söker här förgätves några spår will torfbildning och särskildt hafva de med afseende på Nya Packhuset verkställda undersökningarna ovedersägligen visat, att den smidiga mudderleran sträcker sig tämligen likartad så djupt ned som man -hunnit med jordborret. Jag har nu, visserligen vidlyftigt, men också, såsom jag hoppas, tämligen fullständigt besvarat alla de anmärkningar, som blitvit framställda dels emot sandpålningen öfverhufvud, dels emot dess användbarhet särskildt vid Nya Tulloch Packhuset. Med atseeude på trädpålningen kan jag deremot lyckligtvis fatta mig betydligt kortare, då denna method här blifvit mer än tillräckligt försökt och ledning icke heller saknas i välkända läroböcker ibyggnadskonsten, då fråga är att bestämma dess tällamplighet vid här för handen varande förhållanden. 1 allmänhet kan den anmärkningen göras, som ock vid närmare eftersimnande skall af en hvar besannas, att allt hvad af mig blifvit anfördt för sandpålningen och hvaraf det allra mesta har fullständig till lämpnoing på det liggande rostverket af träd, alt allt detta, säger jag, lika bestämdt talar emot pålningen med äfven de längsta spiror, såsom en pålitlig grund för byggnader som äro beräknade för en längre varaktighet. (Slut e. a. g.) skenet — RTR