fade bonom ett ofantligt rykte. Min uppståndelse var grundstenen till hans förmögenhet och lycka. — Och er hustru? frågade prinsen. — Hon var i klostret och hade tagit doket. Jag lemnade Toskana utan saknad eller svårighet, ty rättvisans tjenare envisades i att hålla mig för död och jag sökte visst icke att förmå dem ändra öfvertygelse. — Tre nya år förrunno: jag bodde i Neupel, ett herrligt land... En afton, då jag promenerade åt Pausilippo till... — Mötte ni ett fruntimmer, inföll la Duth. -Ett förtjusande fruntimmer, tillade Lauzun. — Riktigt! sade Camparini. — Och ni blef bindgalen. -— Som ni säger, min nådiga! — Och ni gifte er med henne? — Ja. — Jag anhåller om litet omvexling! sade hertigen af Chartres skrattande. — Sådan skall komma, monscigneur. Min tredje hustru hyste en omåttlig önskan efter att få besöka Frankrike. Jag biföll gerna denna åstundan. Som intet fartyg då afgick från Neapel, måste vi begifva oss till Civita, och der gå ombord. Jag trodde i början, tyvärr, att de romerska auktoriteterna alldeles glömt bort mig,