Men samtidigt komma alven troget underrat-Itelser om att polackarne ej nöja sig med de -I erhållna koncessionerna, hvilket äfven är helt naturligt, då just det begärda ej blir bevilljadt: en fri konstitution med folkvald representation, och till ett dylikt steg skall säkerligen ännu icke på länge alla Ryssars sjelfherrskare låta förmå sig. Emellertid tilltaga polackarnes sorgedemonstrationer och deras nationaldrägt är allmänt anlagd. Pressen uppmanar foglighet; men militära krafter koncentreras alltjemt och borgaredelegationen i Warschau har ansett sig nödsakad åter träda i verksamhet. Det blir, vill man häraf se, allt mera tydligt, att den polska rörelsen är djupt liggande och nog kan ingifva Ryssland större farhågor. I Paris är nu dagens allmänna samtalsämne en ny mysteriös handling af kejsarinnan Eugenie, hvars beteende i allmänhet tycIkes förråda, att hon delvis beherrskas af presterna eller sin gemål, af religiös fanatism och äktenskaplig kärlek. Det har t. ex. nyligen omförmälts, att den höga damen snarligen skall göra en valifart till den heliga grafI ven i Jerusalem, för att afbedja troligen Pontiua Pilati (såsom biskopen af Poitiers älskar att kalla Napoleon) handlingar mot kyrkans öfverhufvud. Nu berättas, att hon besökt, i sällskap blott med en dame, conciergeriet, der hon först begaf sig till den olyckliga drottningen Marie Antoinettes fängelse, hvars murar voro vittne till så djupa lidanden, att den Isköna drottningens rika hår grånade på en natt. Här föll kejsarinnan på knä och bad i liflig, brinnande andakt, under bittert gråt. Derefter begärde hon att få se det rum, der prins Ludvig Napoleon satt fången, och ätven här föll hon bedjande ned på knä. Det är icke svårt, att i detta spåra prestfingret. Senare Post. Det anses nu stå utom allt tvifvel, att Tuillerikabinettet och Cavour gå hand i hand och arbeta mot samma mål. Franska Moniteuren har aftryckt i sin helhet Cavours tal om påfvens verldsliga makt, hvilket väckt mycken uppmärksamhet i Paris, och i Wien och vour från Paris mottagit löfte om Roms utrymmande. De liberala franska tidningarne beteckna talet som ett diplomatiskt mästerstycke. Cavour framhöll deri, såsom telegrafen redan berättat, att Rom nödvändigt måste bli Italiens hufvudstad, tilläggande, att utan detta nodvändigt skall man aldrig erhålla bifall dertill af katolska kristenheten och den makt som upphäft sig till dess representant; men han vill ej binda framtiden och uppmana deputerade kammaren till att utsätta Roms befrielsedag — om detta vigtiga steg skulle parlamentet votera. Församlingen proklamerade Rom som hufvudstad, kyrkans frihet och nödvändigheten af att gå hand i band med Frankrike. Uppmaningen efterkoms enstämmigt. De enda, som röstade emot, voro Crispi, Mellana och ett par andra medlemmar af yttersta venstern. Enligt underrättelse från Paris, har England redan oflicielt erkänt konungariket Italien. Äfvenledes hos schweiziska förbundsrådet har italienska regeringen notificerat konstituerandet af konungariket Italien och uttalat sin förhoppning om, att de vänskapliga förhållandena mellan båda länderna alltjemt måtte fortfara. I Rom försiggå insamlingar i ändamål att gifva prins Napoleon ett tacksamhetsbevis. En afdelning franska husarer har skickats från Rom till Umbrien; orsaken ännu icke känd. Från Warschau skrifves under den 31 mars, att grefve Zamsyski, den i Warschau nedsatta delegationens ordförande, vid en audiens hos ståthållaren furst Gortschakoff yttrat: Landet skall med tacksamhet mottaga reformerna; men de utgöras ännu endast af urkunder och det gällde nu deras utförande. Furst Gortschakoff svarade: Kejsaren skulle icke behöft bevilja något alls (!), men då han gifver reformer, gifver han dem uppriktigt och lojalt. Berlin är man fullt öfvertygad om, att CaUti ett tal inom medicinska akademien il Warschau yttrade grefve Wielopolski, som har uppsigten öfver undervisningen, att anstalten skall betrakta sig som fakultet vid ett biifvande universitet. Den 31:ste mars offentliggjordes i Wargchau ett keiserl. reskript, som närmare be