Från Utlandet. Den politiska situationen börjar bli alltmera invecklad, och den, som måste af allt detta känna sig djupt oroad, är just Frankrike, som sjelt framkallat oroligheterna och genom sitt deltagande i Italiens frihetskamp blifvit hardt nära moraliskt bundet att biträda öfrige undertryckta nationaliteter, som nu vilja skaffa sig plats med inom nationernas råd. Otvifvelaktigt är att alla dessa rörelser skulle vara franske kejsaren, med betraktande af hans ärfda politik, särdeles angenäma, om de blott ej komme så alldeles på en gång och till den grad nedtryckte den politiska atmosferen, att sjelfva Napoleon måste känna det svårt att audas. En högt uppsatt person inom Frankrikes politiska verld yttrar sig ock i en skrifvelse om den politiska ställningen: Franska regeringen börjar allvarligt oroas öfver de politiska svårigheterna. Den påfliga frågan i sin dubbla egenskap af en religiös och en politisk angelägenhet; Italiens enhet; möjligheten af eu sammandrabbning mellan Osterrike och Sardinien; Syriens besättande; oroligheterna i europeiska Turkiet och den orientaliska frågans återuppvaknande, hvilket kan vara en följd at desamma; händelserna i Polen och Rysslands derat visade svaghet samt den ringa nytta, Frankrike kan draga af alliansen med en så försvagad makt — alla dessa frågetecken, hvilka möta de franska statsmännen, uppväcka, såsom sagdt, ej ringa bekymmer. Kejsaren ensam bibehåller sin vanliga kallblodighet. Han uttalar. som alltid sin orubbade förtröstan på framtiden och menar, att alla dessa svårigheter skola till slut låta på fredlig väg bilägga sig. Oaktadt Österrikes fredliga försäkringar och påstående att dess starka rustningar endast afse försvar, fortfara dock ryktena om ett snart fredsbrott dernere att vara gängse. Hela sardinska flottan konceutreras i Neapel, derifrån hon skall bege sig till Adriatiska Hafvet. Detta steg är ej utan stor betydelse, och fast står Österrikes kategoriska sats, äfven under de lifligaste fredsförsäkringar, att det skall göra Italien ansvarigt för hvarje våldsamt antall på Österrikiskt territorium at en eller flere garibaldister. Denna sats är för ofta upprepad att ej vara fullt allvar och kan bli en särdeles god förevänning, att bryta löst mot Italien, hvilket derföre måste vara på sin vakt, om det ej redan är inbegripet, med Frankrikes goda mine, i en kombinerad rörelse med Polen, Ungern, europeiska Turkiet och Slaverna i Österrike, för att mot detta senare rikta den stöt, hvaraf det skall ljuta döden och sönderfalla i smuler, hvilka sedan genom nationalitetskänslans attraktionskraft slutas i olika statskroppar intill hvarandra. Ar så förhållandet, skulle ett våldsamt och oförsigtigt steg af Österrike vara särdeles välkommet. Säkert är, att i Österrike finnes ett stort parti, hvilket vill med all gewalt drifva kejsar Frans Josef in i kriget, bröstande sig ötver sin militäriska duglighet och ständigt braverande öfver att kejsaren ej bör tåla förödmjukelser från några usla upprorsstiftare, hvilka han med sina väldiga armåer lätt skall kunna trampa under fötterna. Detta parti underblåses å sin sida återigen af Rom och dettas anhängare, hvilka vilja förmå Österrike att sätta allt på värjspetsen, för att så möjligen sjelft kunna segra. Så som det nu går, är romerskt-katolska kyrkans verldsliga makt vid randen af sin undergång, och den måste . rnmawinnAaA Am a ÅÄstarrila mödan po ee