n YI lOrdO0ma det rättsvidriga infallet med vapenmakt i någon stat eller territorium, vare sig under hvilken förevänning som helst, såsom den svåraste förbrytelse at alla. ij . Jag upprepar ännu en gång dessa asigter och fäster allmänna uppmärksamheten dervid, att ingen sektions egendom, fred eller säkerhet löpa någon fara genom den förvaltning som nu kommit till rodret. Det finnes manga stridiga uppfattningar af deras utlemnande, hvilka vikit från sin tjenst eller arbete. Följande klausul kan likväl tydligt läsas i författningen : . ,Ingen, som hälles i tjenst eller arbete uti en stat enligt der gällande lagar och rymmer till annan stat, skall i kraft at någon i denna senare stat gällande lag eller klausul i lag bli fri från sådan tjenst eller arbete, utan på yrkande af den, som han är skyldig sådan tjenst eller arbete. Detta är den mera fredliga sidan af talet, nu kommer det kraftigare. . Vår nationela författning och vår union äro bestående för alltid. Ingen stat kan blott af egen drift utträda ur unionen. I denna riktning tattade beslut och ordonanser äro juridiskt af noll och intet värde, och våldshandlingar, som i en eller flere stater tförötvas mot Förenta staternas wyndighet, äro efter omständigheterna upproriska eller revolutionära. Jag betraktar derföre unionen såsom obruten och skall, så vidt jag förmår, draga omsorg för att unionens lagar tullständigt utföras i alla stater. Jag hoppas, man icke skall anse detta för någon hotelse, utan deri blott tinna uttrycket för min vilja, att på författniogsenlig väg försvara och upprätthålla unionen. På detta sätt skall det ej komma till blodsutgjutelse eller begagnande af våld, om icke nationalmyndigheten tvingas dertill. Den mig anförtrodda makten skall begagnas till att bibehålla, ockupera och besätta de regeringen tillhöriga platser och egendomar samt upptaga ålagda skatter. Utom hvad som är nödigt härtör, skall ej invasion eller våld ega rum. Skulle fientligheten mot Förenta staterna blitva så stor och allmän, att den törhindrade borgarena från att bekläda embeten eller tjenster, så skall man ej påtvinga invånarne, hvilka icke vilja veta något derom, musshagliga främlingar. Posterna skola, såframt man icke tillbakavisar dem, äfven hädanetter afgå till alla delar af unionen. Detta tal är mera klart än man skulle trott, och lemnar intet tvifvel öfrigt om att Lincoln beslutat med kraft uppträda mot söndringsmännen, så långt lagen och omständigheterna medgitva. Det ållmänna intresset tillhör ännu alltjemt inom Europa Italien, hvars frihetssträfvan lifligt följes af allmänna opinionen, ötfvertygad som denna är att af Itahens fullkomliga frihet beror de öfriga nu undertryckta nationaliteternas brytande af sina bojor. Samma dag som i Turin härolderna uatropade Viktor Emanuel II, konung at Italien af Guds nåd och genom nationens vilja, eller d. 14 mars, var en stor demonstration afsedd att ega rum i Rom. Enligt berättelser derifrån, hade dock franske betälhatvaren derstädes, general Goyon, genom utvecklande af betydliga stridskrafter törbindrat demonstrationen, som skulle ega rum på aftonen; men följande morgon funnos öfverallt i staden plakater uppklistrade på väggarne med orden: Letve Viktor Emanuel!, och de helsades at folket med jubel. Häktningar egde rum. Den, som följt italienarnes frihetsrörelse, skall finna detta vara likartade händelser med dem förut i Mailand och Umbrien. Äfven i Venetien högtidlighölls den 14 mars, denna för ltalien så viguga dag. Alla bodar voro stängda i Venedig, tills polisen tvingade egarne att åter öppna dem. I Ve nedig, Verona och Padua glänste hela qvällen på alla håll bengaliska eldar af samma färger som italienska tricoloren. Med betraktande af påfvestolens trängda belägenhet, har påtven uti konsistorium d. 19 mars hållit en allokution, hvari h. h. förklarade påfvedömet icke vara oförenligt med civilisationen; det nuvarande pålfvedömet har snarare alltid understödt den sanna civilisationen (!). Den hel. fadren förklarade sig icke hysa några anspråk på den moderna civilisation, som förföljer kyrkan, fängslar dennas medlemmar, undertrycker de religiösa ordnarne och plundrar kyrkan. H.h. beklagade, att konkordatet med Neapel blifvit brutit; han skulle frivilligt ha gjort vissa medgifvanden, hvilka tillrådts honom af katolska furstar, men han kan dock icke antaga några från en usurpatorisk regering utgångna orättvisa råd och fordringar. Den hel. fadren beklagar slutligen hvarje auktoritets omstörtande, lofvar undseende med de vilseledda och anförtror kyrkan åt Gud, rättvisans och rättens hämnare. — Dessa ord betraktas af de ifriga såsom påfvens sista verldsliga, ithy att det påfliga eller s. k. ultramuntanpartiet förlorar alltmera i terräng, hvilket bevisas bäst deraf, att flertalet utaf spanska biskoparne nu förklara sig vara af den åsigten, att den påfliga myndigheten ingalunda behöfver för sitt anseende verldslig makt. Så skrifver åtminstone biskopen af Barcelona i ett sändebref till franske biskopen af Orleans. Viktor Emanuel skall, genast efter fest1 ligheternas slut i Turin, begifva sig will Nele enn TY. 0 a Om AA ll h — m— AA — —— mt