såsom ersättning. Men då den arme gamles faderskärlek rört alla, hade m:me de Niorres båda döttrar satt sig i spetsen för en insamling till hans förmon, hvarigenom den gamle erhållit en ansenlig summa. Dessa omständigheter hade emellertid, såsom naturligt var, ännu mera ökat hopens oro och alla afvaktade med bäfvan det vigtiga ögonblicket. Under det biskopen välsignade fregatten, hade den gamle sjömannen med yxan i hand tagit plats vid fartygets bädd. När prelaten passerade förbi honom, knäböjde han och bad med hög röst. Folkhopen stod tyst och vågade knappast draga andan: qväfda snyftningar ljödo från alla håll. Biskopen stannade, välsignade sjömannen och yttrade till honom några tröstande ord, afsedda att stärka hans mod. — Stackars gubbe! sade Ldonore, hvars ansigte badade i tårar. Ilan går att dö, för att kunna gifva bröd åt sina barn och ctt skepp åt konungen. — Ah! utbrast Blanche. Jag önskade jag vore karl! — IlIvarför det? frågade hennes syster förvårad. — fo, då skulle jag taga yxan ur gub