större makt söker den att göra sig gällande, likt en sammanpressad fjeder, som verkar tillbaka med desto större kratt ju mer den bliitvit hopklämd. Det tyckes blott behöfvas det minsta hopp om framgång, den minsta yttre anstöt, för att denna okufliga trängtan åter skall förmå menniskorna att söka realisera frihetens och oberoendets ur deras sinnen aldrig utplånade ideal. Så har den italienska frihetsrörelsen med dess lyckliga framgång nu åter till full låga uppblåst alla förtryckta nationers frihetssträlfvanden, och visat, att om det än for den ytlige betraktarens biick såg ut som om de varit utslocknade, så ha de dock ständigt tortlefvat, som en glod, hvilken endast slumrat under askan. Ungern, der österrikiska regeringen vid sin rälst efter 1848 och 1849 års rörelser tycktes hafva lagt yxan vid roten och afhuggit frihetssträfvandets träd så djupt, alt det icke mer syntes tänkbart, att några telningar skulle kunna spira upp ur dess qvarlefvor, Ungern har åter rest på sig på ett sätt, som påminner om dess sista hjeltemodiga strid. Och alven Polen, der man ännu mera kunde ha skäl att antaga, att patriotismens fåtänga ansträngningar under snart tre fjerdedels århundrade skulle hafva uttömt folkets både kraft och lust, äfven det har visat tecken på att längtan efter fribet och oberoende der ännu är lika lefvande som någonsin. I sanning, när man ser dessa vid alla föregående Irihetsrörelser i Europa upprepade fenomener nu åter upprepas, så måste man med Times tänka på lord Byrons yttrande, att — går, som blodigt testamente En frihetskamp från far till son, Så skall den vinnas, hur vi vänte samt tro på dess sanning. Och på Polen, ännu mer än på andra länder, tyckes det vara tillämpligt. Kosciuskos slägte gick bort, men frihetens baner höjdes åter af den påföljande generationen år 1830 med en patriotism, som blef dränkt i blod; och åter bereda sig deras barn i sin tur på ett försök att återförvärfva åt sitt land dess förlorade rättigheter. Senast förflutna hösts händelser i Italien hafva höjt polackarne från deras dystra missnöje till en verksam opposition mot regeringen. Man kan icke låta bli att förvåna sig öfver denna patriotismens lifskraft, som i denna nya opposition visar sig hos detta olyckliga folk. Då man drager sig till minnes, hvad ryssarne gjort åt dem säger Times under de sista tretio åren, så är man frestad att fråga: finnes det verkligen mera ett Polen? Kan det vara möjligt att Nikolaus jernspira icke har brutit detta folks ande, att en generation, som systematiskt blifvit russifierad ända från vaggan, som blifvit lärd från barndomen, att czaren är de dödligas öfverhufvud, och att den högsta af förmåner är den att erhålla inträde 1 hans tjenst, är det möjligt att en sådan kan höja sin röst för oberoende och organisera demonstrationer? Hvar hafva de lärt sig, måste man fråga, orden: frihet, fädernesland och folkrättigheter? Hvilka bocker hafva kunnat und