mot Österrike samt revolutionen 1848, hvilsen, som vi sett, slutade med hans iandstlykt. Då striden skulle återupptagas, var han en at de första, som anslöto sig till den piemontesiska regeringen, och hun bekostade bland annat ett batteri reffade kanoner. Men hvad som isynnerhet ådragit honom sympati och uppmärksamhet, är unans stora iver för folkets framåtskridande i fi och konsttärdighet. Allt hvad, som finnes i hans palats är blott köpt, för att hjelpai denna riktning, eller är iikommit såsom tack för deu hjelp, han lemanat. Han har palatser i Florens, Milano och Neapel, och i dem skall det se ut på samma sätt; men i allmänhet äro ds likaså litet ämnade för allmänhetens besök, som för hans cget vistande; de äro blotta förvaringsställen. Deri skiljer han sig således från Pallavicini, att ban icke är from och icke gifver åt de fattiga, utan hjelper de flitiga. Hans enskilda ht är mycket sorgligt. Vtta gripes han at en djup melankoli, och då håller han sig instängd på sitt rum ända i månadtal, och ingen utom hans gamla kammartjenare får inkomma till honom. Man är i staden van vid detta hans förevinnande, och då säger folket: Ala Punzom sotver. — Eburu han äger många palatser, hästar och ekivager 0. . brukar han dem dock z!drig. Han bebor tre små rum på ett hotel i staden, och han hyr en vagn, som hela dagen stå utanför hans bostad. Jag frågade houom en gäng, hvarföre han på detta sätt åkte i hvrvagn, då han hade hästar och vagnar nog sjelf. Han svarade: At mina ekipager lefva tjugu familjer; hyr jag en vagn så lefver den juguförsta deraf. Hans årliga ntgifter öfverstiga vida hans inkomster, och vid huns död skall det troligtvis återstå blott en liten förmögenhet att ärfvas af hans sido-slägtingar På sista expositionen i Turin gjorde han upp: C ör 100,000 fres.