kejsaren, skall häftigt retas af deras uppfö rande, och, ifall de icke äro blinda, måste de inse, huru mycket de bero af hans god tycke, samt att de kunna komma att förlorg icke blott sin verldsliga makt i Italien, utar äfven sin andliga makt i Frankrike. Biskopen af Poitiers synes, såsom er skarpsinnig prestman, vid utfärdandet af siti famösa herdabref, hafva anat och förstått hvad som kunde komma att inträffa. Aldrig sedan kejsardömets grundläggning år 1852 har en prest vågat skrifva så djerft, så bittert och, vi kunna påstå det, så väl. Politiska anfallsskrifter äro sällsynta i våra dagar af artighet och ömsesidiga eftergifter. De tider, då stridande statsmän törstade efter hvarandras blod, ja äfven de tider, då de liksom Fox och Pitt aldrig trädde inom samma privatrum, äro förbi. Ett slag af litteraturen, de politiska anfallsoch smädeskritterna har förlorat på denna förfining och förmildring 1 sederna. Men biskopen af Poitiers har studerat de gamla mästarne i konsten att kasta invektiver mot en motståndare. Han skrifver iintoleransens och trotsets allra bästa stil! Men det är alltigenom uppenbart, att han är utan allt hopp. ffall han hoppades, så skulle han vara mera mild och skonsam; ty hvem är väl utan öfverseeude mot en kejsare, utom de, öfver hvilka en oåterkallelig dom har blifvit fälld. Det är uppenbart, att kejsaren har fallit i händerna på en person, som anser alla konsiderationer vara förbi och utan gagn. För två år tillbaka hyste kyrkan tvitvel om honom; nu hafva dessa tvifvel tagit slut, men de hafva tagit slut på ett högst smärtsamt sätt. Då var hans majestät Diocletianus, nu är han Pilatus; det behöfves kanske blott de piemontesiska truppernas intåg i Rom, för att han skall blifva Judas. Med ett ord, det är börjadt ett krig emellan Napoleon och hans presterskap. Han har med underbart tålamod och eftergifvenhet försökt att draga dem öfver till en liberal politik och att ingitva dem patrioliska känslor; men det har varit utan all framgång; de bekänna det nu öppet, de hafva blott en herre — påfven; och striden är åter utbruten emellan den verldsliga makten och kyrkan i Frankrike. Det skall dock kanske inträffa, att det onda skall leda till sitt eget botande, Uti de förhållanden, som nu ega rum mellan kyrkan och staten i Frankrike, är kejsarn tvunsen att sitta och se sina planer korsas, sitt toiks tillit och hängifvenhet till tronen försvagas, ja anspelningar på hans eget familjelif framkastas, och allt detta, emedan presterskapet har en fremmande herrskare. Hvad, om Napoleon skulle besluta sig att göra Frankrikes kyrka till en nationel och oberoende kyrka, 1 stället för att der nu är en vassalkyrka? Underligare saker än så hafva inträffat i Frankrikes historia. Det närvarande årets lärdomar skola kanske icke gå obemärkta af den militäriska herskaren och han verldsiga rådgifvare. Ja, det finnes prester, tilochmed biskopar, som skulle vara glada att