önskan att frågan snart måtte blifva afgjord Den närvarande situationen är uppenbarligen odräglig för alla parterna, och vi kunna vänta att några få veckors framåtskridande i tiden skall medföra många förhoppningars och många farhågors verkliggörande, Den rörelse i sinnena, som under de två senaste veckorna herrskat i Paris, tyckes utgöra begynnelsen på slutet. Mr de Lagueronnieres pamflet, biskopen al Poiuers herdabref samt debatterna i senaten måste betraktas i sammanhang med hvarandra, och de utvisa tillsammans såväl att styrelsen ernar företaga, som att allmänheten väntar något vigtigt steg 1 afseende å de italienska affärerna. Men det finnes tecken, som tyckas antyda någonting ännu mera vigtigt och betydelsefullt än detta. Det tyckes vara utom allt tvifvel, att det existerar vänskap emellan Viktor Emanuel och Napolen, emellan Herodes och Pontius Pilatus, för att tala med biskopen af Poitiers, huru mycken fiendskap det än må hafva varit dem emellan förut. Pilatus har nyss erkändt att påfven står under Herodes jurisdiktion, och tvår sina händer med tilltredsställelse. Men hvad håller Herodes på att göra? Han håller på med att upphäfva kloster, att lägga beslag på kyrkliga egendomar, att afkläda biskopar, att ställa presterskapet under verldsliga domstolar, och att aflösa påtvens förra undersåter från deras trooch huldhetsed till honom och hans prelater. Skall detta exempel undgå att inverka på Pilatus? Till sin egen lycka har den franska kyrkan redan genomgått detta svåra prof. Revolutionen år 1789 har lemnat den qvar föga, som denna verldens giriga statsmän kunde önska att lägga vantarne på. Den är fattig och arbotsam och sjelfförsakande, samt utöfvar hvarje tvungen dygd på det mest exemplariska sätt. Men den är hvarken långwodig eller tålig; den är mycket uppblåst och har en hel hop onda tankar, och en herrskare, sådan som Napoleon, skall troligtvis icke undgå att emottaga inverkan af det, Bom pågår i Italien. Der båller en blott och bart konstitutionel konung, som ännu blott igår var af lika så liten betydelse, som en af hans nu afdankade italienska bröder, på att utan fara, ja till och med under de liberale romerska katolikernas bitall, göra sig till herre inom sitt eget område samt ställa altaret i behörigt beroende af tronen. Och på samma gång håller påfven och hans rådgifvare på att drifva sakerna till ytterligheter såväl i Italien som Frankrike. Intet som hans helighet har gjort i sitt eget land är af värre inflytande, än hans vägran att insätta I deras embeten de biskopar, som blifvit utnämnda af det franska kejsardömets öfverhufvud. Att begagna sig af alla de rättigheter, concordatet erkänner honom, kan vara ett storartadt, men ingalunda ett klokt utöfvande af hans myndighet. Den påfliga camarillans durhet öfvergår också i sjelfva verket allt begrepp. De kunna icke gerna undgå att begripa, att en person, sådan som franska