vv arschau, den förbittring, som föregått desamma, och den djupa sorg, hvarat allas sinnen äro genomträngda, hafva förmått oss, att lägga denna petition i hela landets namn inför E. M:s fötter, i den förhoppning, att ert ädla hjerta, sire, icke skall förbli dött för en mycket olycklig nations stämma. De gripande uppträden, hvilka vi afballa 058 från av skildra, hatva ingalunda tframkallats genom revolutionära lidelser hos sarskilta klasser af tolket; de äro tvärtom det enstänmmiga och vältaliga uttalandet af tillbakaträngda känslor och misskanda behof. Mer än ett halft arhundrades lidande, som palagus bela nationen, en nation, hvilken årbundraden igenom beherrskats med liberala institutioner, och denna nation tillochmed berötvad den lagenliga rösträtt, genom hvilken hon skulle kunna låta sina sorger och uttrychet för sina allmänna behot komma ull suveränens tron. Hela detta sakernas tillstånd hade med tvingande krafv bragt detta folk tll att göra sin röst hörd genom oftrens skri, och det upphör icke att lemna offer 1 mängd. På botten at hvarje innevunares själ i detta olyckhga land brinner en djuj känsla at en egen, irån Europas öfriga folks skiljd nationalitet. Denna känsla motstar tidens och händelsernas imverkan; olyckan bar, långt från att försvaga henne, endast bidragit till att ännu mera stärka henne. Allt hvad som sårar eller ingriper i densanuna, förvirrar och oroar si.nena. Detta förderfliga inflytande har undergrätt allt förtroende mellan styrelsen och de styrda. Förtroendet kan ej återtvdas, så länge användandet at våldsamma och alldeles resultatlösa undertryckningsmedel ännu torttar. Detta land, som förut stod på höjdpunkten at sina europeiska grannars civilisation, kan icke utveckla sig hvarken i moraliskt eller materielt hänseende, salänge dess kyrka, dess lagstittning, dess offenthga undervisning och hela dess sociala organisation äro beröfvade inseglet å sin nationalanda och sina historiska tra ditioner. Nationens längtan är så mycket mera glödande, som hon inom den stora europeiska familjen nu nästan ensam är berötvad de för hennes bestand absolut nödvändiga vilkor, utan hvilka intet samiund är i stånd att inträda på den utvecklingens bana, som hon af Försynen tått i uppgift att vandra. 1 det vi inför tronens fötter nedlägga uttrycket af denna smärta och at våra brinnande önskningar, väga vi, i forlitande på KE. M:s känslor at hög billighet och rättvisa, Sire, tillställa Eder högsiuthet denna petition. kders k. k. M:ts trogna undersater. Dot manligv krafttulla och öppna språket 1 denna skritvelse kan ej aunat an inverka på Europa, Huruvida kejsar Alexander skall ha uppfattat sin tid nog klart, att han lemnar gehör av dessa rättmätiga anspråk, eller om han ännu yvarstär 1 de legivmt-autokratiska tördomar, hvilka nu paskynda och förorsaka tronernas tall till höger och veuster, detia skall den narmaste tiden utvisa. Man pastar emellertid, att kejsaren funnit sig djupt trättad al den polska rörelsen. Det vill synas som om bondeemancipationen icke skulle ha proklamerats redan den 3:dje, ty euligv bref frun Petersburg af den 2:dre Mars skulle böndernas frihet torklaras först längre fram 1 fastan, ehuru dock alla riksrådsmotena 1 saken nu äro willända. Näst Polska frågan, hvilken som en bomb nu kommit med på den politiska dagordningen och ökat de å densamma förut stående talrika tfragorna, utgör diskussionen inom franska senaten ofver adressutkastet till kejsar Napulevn ämnet tor pressens uppmärksamhet, och isynnerhet prins Napoleons tal, hvilket eldigt och öppet angriper romerska stolen. Man hade gjort stora ansträngningar, for att afhalla prinsen irån att I senatens allmänna session utveckla de ider, hvilka han uttalat 1 sin atdelnings möte. Men han har motstätt dessa Olvertalningstörsök, och har gjort raw deri, säger en korresp. till Ilnd. Belge. Hans ställning som Viktor Emanuels måg gjorde det tull en pligt for honom att försvara sin svärtar och den sak, för hvilken Italiens förste konung satt krona och lit på spel. Denna sin pligt har ban uppfyllt med obestridlig talang och med ofvertygelsens styrka. Prinsen yttrar bland annat: i Det ges angrepp, hvilka hedra den angripne, och jag oöotverlemnar svaret på de smädelser, som j här hört, åt Europas frisinnade allmänna opinion, åt den italienska fosterlandskärleken åt de 200,000 soldater, hvilka med kejsaren i spetsen gjort fälttåget i Italien (liflig rörelse och bifall); de skola försvara konung Viktor Emanuel mot de anfall, för hvilka han varit föremål. Mina hrr senatorer! jag anser det nödigt att beriktiga, hvad man sagt er. Vi äro icke representanter för tillbakaskridandet öfverallt och alltid: vi representera det moderna samfundet och dess tramäåtskridande. Man har erinrat om att kejsaren är en uppkomling bland konungarne. Ja, han sätter sin ära deri, ty han har kommit upp bland konungarne såsom representant för de frisinnade principerna, 1789 års principer, (högljudt, ihållande bifall). Folken misstaga sig ej deri; de räkna på Napoleon III, som ej heller skall blifva sin kallelse otrogen (nytt bifall: bravo!). Kejsaren har i sitt trontal uttalat några ord af medlidande och undseende för en olycklig herrskare. Men man fär icke förblanda medlidande med sympati. Våra sympatier tillhöra den ärorika italienska saken. De tillhöra dessa förbundna, som vid vår sida utgjutit sitt blod på Magentas och Solferinos slagfält. Dit gå våra sympatier (bravo!) Och vidare heter det: