vyenerade i namn af och under beskydd af denne potentat, som uttalade och upprätthöll non-interventionsprincipens okränkbarhet. Faktum är emellertid, om jag kan lita på opartiska vittnens intyg, att konung Frans och garnisonen nästan genast skulle vari i piemontesarnes våld, om sardinska flottan tillåtits förklara och utföra platsens blokad, då Sonnaz trupper, segrande vid Mola di Gaöta, kringrände platsen å landsidan. Visserligen: hade general Cialdini och hans oflicerare, under det franska flottan hindrade alla operationer till sjos, tillfälle att utföra sina beundransvärda jordarbeten, hvilka jag aldrig kan tillräckligt prisa och hvilka skulle tvingat fästningen att gifva sig, äfven utan någon medverkan från Persanos eskader; men all den bjelp i vapen, ammunition, skickliga officerare och frivilliga, hvilka kommo för att upprätthålla konungens sjunkande fortyn, den makt han hade att utvälja det dugligaste folket, att bortföra de misstänkte, sjuka och sårade, och rensa staden från alla onyttiga, eiler värre än onyttiga, invånare — för allt detta hade konungen att tacka den franske kejsarens bona ofticia och hans ifver efter utt få hedra ett stort, men ädelt buret missöde. Genom franska flottans närvaro och hafvets frihet, blef fästningen ända till slutet hulpen med allt hvad hon kunde önska, och hade endast att lida genom sin egen dåliga skötsel på sjukhusen, och den ringa uppmärksamhet hon fastade vid sina försvarares helsa och beqvämlighet. Fransmännen --det måste för sanningens skull tilläggas, i strid mot hvad som allmänt blifvit påstädt — inskränkte sig till en neutral stillning. Men spanjorerna tjenstgjorde, under skydd af sin mäktige franske bundsforvandt, såsom mycket verksamma spejare; de rodde sina örlogsslupar längs kusten, samlade de underrättelser, de kunde få, och utpekade for de neapolitanske generalerna de ställen, på hvilka deras artilleri kunde skjuta med största verkan. Den enda färskvattenskalla, vid hvilken de sardinska skeppen kunde tylla sina vattenfat, blef, genom spanjorernas officiösa vaksamhet, ett mål för fästomgens hälvigaste eld. Det var otvilvelaktigt, att Gaötas beligring skulle på detta sätt draga mycket långt ut, och hopa öfver Södra ltalien all den oreda, det inhemska krig och de rötverier, som kapitulationen den 14 febr. skall, etter hvad vi hoppas, snart bringa till slut. Största skadan Idd fästningen genom explosionen utaf fyra af dess krutmagasiner. Under ruinerna tros ej mindre än 400 offer ännu ligga begrafna. Stanken från liken är odräglig, dock äro ångorna från de dödliga qvarlefvorna icke den afskyvärdaste lukten, som gör Gaöta till ett verkligt pesthus för dem som besöka det. De bourbonska soldaternas vanor, såsom de lefde i sina kasematter, voro icke hyfsade menniskors eller ens vildars. Det är enligt min åsigt ej något tvifvel underkastadt, att icke explosionen af krutmagasinen helt enkelt härledde sig från de piemontesiska projektilerna, men icke genom bedrågeri bland försvararne. Intet kan jemltöras med den noggranna riktning eller mördande verkan, hvarmed de refflade kanonerna spelade mot fästningen. Jag har hiutills endast besökt staden och batterierna åt sjösidan, jemte de yttre bastionerna, genom hvilka en bresch nära nog var öppnad, och jag kan dock intyga, att det knappast finnes en enda skottglugg, som icke träffats, knappt en kanon, som icke blitvit antingen helt och hället demonterad eller åtminstone flyttats från sin linie genom det karteschregn, som haglade mot de mest utsatta linierna. Hade afven vallar och bollverk haft styrka att längre motstå stormen, måste dock de neapolitanska artilleristerna hafva varit mer än hjeltar, för att kunna stå vid sina kanoner; men det synes tydligt, att de obetäckta batterierna ölvergilvits redan för någon tid sedan, och älven kasematterna voro synbarligen icke byggda, för att motstå anfallet från de krigsmachiner, som den nyare tidens fuppfinningsförmåga bragte fram emot dem. Jag har sett stora remnor och häl i hvalfven; murarne i sjelfva kasematterna tycktes ej vara at bästa slag. Kortligen, det är svårt att se, huru konung Ferdinand II kunde sägas ha nedlagt så mycket penningar, i att förbättra Gaötas fästning. Han byggde visserligen i staden en stor och ståtlig götisk kyrka, hvilken undslapp nästan oskadd belägringens stränga eldprof; men den fromme monarken räknade för mvecket nå den heliga hvgeernadana haskvdd l 1 j h It I Il t 6