ven alt romrarne beslutat, att, såsnart italienska parlamentet utropat Viktor Emanuel till konung af Italien, ätven utropa honom för Rom och inbjuda honom att intinna sig derstädes och taga silt säte i den eviga staden. Romrarue göra tillochmed, berävtar telegralen, i hemlighet stora förberedelser till Viktor Emanuels emottagande. Kget skulle vara, ehuru högst osannolikt, om konung Viktor Emanuel, exkonung Frans och exsuveränen på det verldsliga området, den andlige påtven Pius IX, skulle råka tillsamman i staden å de sju kullarne, der den gamla Tibern vältrar sina gula böljor. Neapolitanska tidningen Independente ulfentliggör nu några detaljer om Frans Il:s afresa från Gaöta. Vi ha förut meddelat åtskilliga sådana, men tro dock foljande vara a! nog intresse att ätven kunna antöras: Konungen mönstrade gardesbataljonen och några andra kårer. Han var hvarken munter eller lugn, såsom det berättats, utan mycket upprörd. Drowmngen var kädd i svart och bar en hvit haw. Hon vände sig till officerarne och sade: Mina herrar, glömmen mig icke! Gretven af Trani följde dem under tystnad och med blickarne riktade mot marken. Då de skulle embarkera, brast drottningen i tårar. Konungen tog henne i sina armar och hviskade till henne några ord, som dock ej kunde höras al de närvarande. All gerädet från den kasematt, som den kongl. tamiljon bebott, hade förts ombord. Denna kasematt, den säkraste af dem alla, utgjordes af en qvadrat, delad i sex kamrar, tre till venster, tre till höger. Korridoren derimellan, som var litet bredare, begagnades som saloug. Innan sin afresa förstörde konungen och drottningen en mängd bref, depescher och böcker. Ntaden Gaeta företer en förfärande anblick, palatser och kyrkor ligga till hälften i ruiner, husen äro alldeles förstörda al kulor, bomber och explosioner; explosionen at krutmagasinet på S:t Antonii bastion kullstörtade 12 hus vid Strada di Porta de Terra. Under deras ruiner ligga mer än 200 menniskor begrafna. De neapolitanska krigstångarne skola under militärisk disciplin tillsvidare skickas ut på 0arne. Franska senatens adressutkast föreligger nu i sin helhet och lagstiftande kårens i telegraliskt sammandrag. Intet af dem uttalar sig sjelfständigt om dagens frågor, men ansluta sig, såsom vi ock förutspådde, till kejsarens trontal och regeringens ofliciela uttalanden. Den italienska, eller, såsom den nu må kallas, den romerska frågan är i senatens adressutkast behandlad på samma tvetydiga sätt, som kejsaren och Lagueronniere lörut gjort det. Non-interventionen och Roms besättande, Italiens sjelfständighet och påtvens tron, Frankrikes religiösa intressen och minnena från Magenta och Solferino uppställas såsom problemer, hvilka det är kejsarens vishet förbehållet att lösa. NSympatierna för påfven och önskan om att fortsätta franska uckupationen i Rom hafva likväl ögonskenligen otverviglen öfver intressena för lualiens integritet, och då adressutskottet under sina arbeten erfarit, att kejsaren ännu icke vill draga sina trupper tillbaka från Rom, har det lydt ett dubbelt behof genom att afsluta adressen med orden: Hvad framtiden angår, skola vi fortfarande sätta vår tillit till den monark, som skyddar påfvedömet med franska fanan, som stod det bi i dess olycka och gjort sig till Roms och den påfliga stolens vaksammaste och trognaste väktare. I lagstiftande kårens adress lyckönskas kejsaren till att allvarligt vilja freden; kåren hoppas, att det uppdrag, Frankrike erhållit i uppdrag att utföra i Syrien, skall blifva upprätthållet, önskar fortfarande en nära allians med England och lemnar sitt bifall åt kejsarens italienska politik. Kåren erkänner slutligen, att han gjort allt hvad som stått i hans makt att undanrödja de faktiska och framkallade svårigheterna i påfvens angelägenheter, och jemväl tillfredsställt Frankrikes religiösa känsla. Från Paris berättas nu, att Mircsska saken på senaste dagarne artat sig vida sämre, än man nyss förut trott. Exbankiren är sjelf mycket sjuk. I provinserna råder en allmän och djup harm mot dem, som öppet eller hemligt äro invecklade i Mireska affärerna. De fattigare klasserna skola bli allvarligt uppretade, om de omtalade stora försnillningarne: