tillkännagifvande skulle dolt någon hemlig underrättelse. — Godt! sade han efter ett ögonblick. Jag behöfver er ej mera nu i afton. — Tänker herrn lägga sig eusam? frågade kammartjenaren. — Ja, jag skall arbeta. Domestiken bugade sig, för att gå. — Ah, inföll de Niorres med likgiltig ton, har Saint-Jean lagt sig redan? — Ännu icke, jag såg honom nyss i köket . .. — Skicka honom hit till mig; jag har några befallningar att gifva honom för morgondagen. Hr de Niorres ord syntes så naturliga, att kammartjenaren aflägsnade sig utan någon förvåning, för att uppfylla sin husbondes önskan. Den gamle lutade sig åter öfver skrifbordet, men hans oro tycktes alltjemt tilltaga. Slutligen inträdde Saint-Jean. Rådsherren gaf honom tecken att stänga igen dörren och närma sig. Saint-Jean lydde tyst. BSaint-Jean, sade rådsherren nästan hviskande, jag har nu öfvertänkt och fast bestämt mig, Betjenten kastade sig på knä för den gamle med alla åtbörder af den vördsammaste tillgifvenhet.