staten och utan makt öfver undervisningsverket, som lagts under universitetet, Efterhand uppstod en kamp härom med statsmakten under fältropet: Frihet. Lamennais hade gifvit första impulsen och presterskapets andre ledare, Montalembert, Lacordaire, Mgr. Parisis, Mgr. Gerbet m. fl., följde rörelsen; men begärde endast frihet för sig liksom för hvarje annan medborgare eller hvarje annat kyrkosamfund, och denna taktik lyckades verkligen så väl, att presterskapet, då republiken söfverraskade Frankrike, var i besittning af en betydlig popularitet och hade intet att frukta. Än mera: Pius d. 9:de, som 1846 besteg påfvestolen, var verkligen frisinnad och hade i Ludvig Filip mött ett hinder för sitt ideal, Italiens oberoende. Såväl han som hela det honom tillgifna presterskapet helsade derföre med glädje franska republiken, och allt gick förträffligt, tills mazzinisterna förjagade påfven från Rom och kommunisterna i Frankrike hotade kyrkan med samma öde som 1791-93. Sålunda blef man reaktionär och detta förstod Ludvig Napoleon ypperligt atl begagna for sina planer; han lotvade presterskapet guld och gröna skogar, gaf rikliga penningebidrag till avt bygga kyrkor, gjorde vallfarter till berömda heliga ställen, och un der de törsta åren, efter det han, isynnerhet genom presternas inflytande, blifvit vald till kejsare, uppstämdes hvarje morgon i alla klerikala blad en konsert at lotvande hymner, man jemförde honom med Karl den Store och Ludvig den Helige, Frankrike hade i flera århundraden ej haft en så from regent. Presterskapet begick härvid det stora felet, att icke blott tördöma sjelfva friheten, utan ätven vända sig mot sjeltva friheten och taga parti för Ludvig Napoleons absolutism. Största delen af presterna, åtminstone de som skreko högst, slöt sig till tidningen PUnivers, i hvilken Veuillot spydde gift och galla öfver parlamentarism och folkfrihet, ötver England och protestantism, och förklarade, att den kejserliga presslagstiftningen med dess varningar och indragningar var verkligt kristlig, samt att de liberala tidningarne borde såsom ogudaktiga undertryckas af regeringen. Denna presterskapets frontförändring har varit den mest sjelfmördande akt, man kunde tärka sig; den allmänna opinionen vände sig nu från de andliga och inre split uppstod i lederna. Under den tunga despoti, som efter Orsinis mordattentat mot kejsaren hvilade öfver Frankrike, fortfor Veuillot att dundra mot friheten, och, under det han och hans vänner stödde sig på Rom, ledde de, utan att sjelfva märka det, folkets bat mot denna ofrihetens källa. Andra deremot, t. ex. Montalembert, Lacordaire, Dupanloup, togo frihetens parti mot kejsaren och betraktade på samma gång, såsom troende katoliker, Rom med fantasiens ögon, samt sökte framställa det såsom sätet för det renaste presterskap — en fantasi som tolket ingalunda delade, men hvilken det räknade dessa redliga män tillgodo. Ingen anade, hvad kejsaren ville. LL. Veuillot hade audienser hos honom och kom tillbaka från honom, stärkt till nya anfall både på de egentligt liberala och på de katolske liberala (Montalembert 0. s. v). Alla antogo, att kejsaren ville fästa sig beständigt närmare vid Rom, för att, förening med påfven och det heliga kollegiet utöfva ren despotism. Då bröt kejsaren plötsligen upp mot Italien. Han började fälttåget med att förklara att han skulle vörda och häfda den helige tadrens makt; men händelserna motsade snari hans ord. Några äro böjda för att tro, de kejsaren sade något, som han visste icke vars sannt. Derom kan jag naturligtvis icke döma men jag har kunnat se, att vigtiga afseender