Från Utlandet. Vi ha upprepade gånger påpekat, huru påfvedömets fall är snart förestående, för hvilket antagande vi finna ytterligare stöd i den franske kejsarens nu visade ftieudtlighet mot påfvedömet, såsom en verldslig makt. Laguerronnigras senaste broschyr anses allmännt för påfvedöomets dödsringning. Att denna kejsarens nu öppet visade politik ej är ett stundens hugskott, utan resultatet at en mogen ötverläggning, af ett bestämdt, redan för längesedan uppgjordt system, kan man finna af nedanstående särdeles intressanta bref från Paris, dateradt d. 13 Februari, hvilket vi här införa efter den af M. Goldschmidt redigerade, förtjenstfulla danska tidskriften Hjemme og Udde: Om ni än i Norden får franska tidningar och vigtigare politiska broschyrer, kan man dock knappast antaga, att ni känner till de många broschyrer, som under sista måraden kommit i dagen och hvilka visa, huru den romerska frågan jemväl och väsendtligen är en inre fransk. Medan de franska andlige till skenet kämpa för religionen och sitt öfverhufvud, är det deremot i verkligheten för deras eget bestånd såsom erkändt politisk och social makt, och under det kejsaren försvagar eller tillåter att man försvagar påfvens verldsliga herradöme, riktar han derigenom jemväl ett slag mot den enda korporation, sor, ännu finnes qvar i det demokratiskt pulveriserade Frankrike och kan ställa sig i sluten massa mot kejsardömet, som inkorporerat demokratusmen. Jag vill här tydliggöra saken med en kort återblick, hvarvid jag förutsätter såsom bekant och hastigt går törbi, att den första revolutionen alldeles tillintetgjorde kyrka och presterskap, indrog kyrkogodsen och alla rikedomarne, samt tförjagade presterna, och att den förste Napoleon, då han åter reste altaren, ingalunda ville återupprätta den fria och oberoende gallikanska kyrkan. Biskoparne gjordes till embetsmän i staten liksom prefekterna och voro beroende af kejsaren, hörd och nästan despotisk myndighet öfver det underordnade presterskapet. Kejsaren blef endast tvungen att med Rom dela sin kontroll öfver biskoparne; presterskapet erhöll på detta sätt tvenne hufvuden, Rom och representanten för den franska statsmakten. Kejsaren sökte väl tillskansa sig hela väldet ötver biskoparne, och då påfven gjorde motstånd, blef han tillochmed förd som fånge till Frankrike; men kejsaren föll, innan han uppnått sitt föresatta mål. Efter Bourbonernas fall år 1830 fann sig presterskapet, som var utan stöd hos konungahuset, väsendtligen i den belägenhet, som Napoleon I anvisat det, nemligen såsom dåligt aflönade embetsmän i