Om tiden för öfningarne vill jag äfven,! som sjelftagen målsman för de mindre lyckligt lottade klasserna, yttra mina tankar. Det är ej tänkbart att bönder, drängar, torpare, statkarlar Föh annat löst arbetsfolk skulle kunna afsätta mycken tid eller marschera långa vägar till större samlingsställen för vapenöfningarne; derföre mäste man besinna, att deras tidär deras kapital; och att de måste arbeta för de sinas så väl som för eget uppehälle och nödtorft. Det synes mig vara rättast, att inom hvarje socken bilda en skarpskytteförening med thy åtföljande öfningar, hvartill man kunde mot skälig ersättning erhålla en underofficer eller korporal eller t. 0. m. en skicklig soldat som instruktör, för att på vissa förut bestämda dagar om året, under den tid som landimmannaarbetena äro minst angelägna undervisa i gevärets rätta bruk samt nödiga marscher i såväl mindre som större afdelningar, äfvensom göra alla sådana kommandoord kända och fullt begripliga, som äro nödvändiga för trupprörelserna. Alla onödiga tempo böra undvikas såsom tidsödande och till intet gagnande då det gäller att föra krig på allvar och ej på lek. För att föra rullor ötver det manskap, som finnes i hvarje socken, äfvensom att ha reda på detsamma då sådant påfordras, torde det vara nödvändigt att i början anlita något militärbiträde, som, i samråd med en af manskapet invald bestyrelse, bestämmer tid för öfningarne, ordnar det helas gång, underlättar i möjligaste måtto de fatligares inträdande i föreningen samt tillser att endast dugliga gevär få begagnas. Då korporalskaper, kompanier etc. blifvit bildade, torde någon gång ett större möte böra hållas, som voro gemensamt för flere pastorater, hvartill också nödigt befäl måste anskaffas ur armen tills vana vunnits. Att inom skarpskyttarnes egna leder framtida befälsämnen komma att framstå, kan man vara förvissad om. Af Carl XII:s och Napoleon I:s generaler och hjeltar voro många, att börja med, män i ledet. Att befälet vare sig ur armen eller ur föreningarnes egna leder icke få påräkna den taktmässighet som hos armån, är alldeles gitvet och beböfs sannerligen icke, ty de sig bildande föreningarne, som komma att bestå at personer från 16 t. o. m. 60 år och kanhända deröfver, vilja ingenting annat är att rädda landet i faran, och således ej tror jag att de låta alldeles behandla sig som rekryter. Reglemente eller ordningsreglor böra antagas och efterlefvas, så att intet okynne får inrota sig. Det bör bli en hederssak att uppföra sig så, att man ej blir utstruken ur rullerna, hvilket ovilkorligen bör ske om sådant anses nödvändigt. Under fredliga tider har man, utom den allmänna lagen, sitt sjolfvalda befäl att lyda; men i händelse af krig inom landet, ställa sig skarpskyttekårerna under konungens högsta befäl för att då användas hvar det nödvändigast och bäst behöfves. Utom landet kan det aldrig komma i fråga att kommenderas, hvilket vore alldeles onödigt, ty eröfringarnes tid är för oss förbi, men hvad som är nödvändigt är, att behålla hvad vi ega. Kejsaren i Frankrike yttrade en gång, att Kejsardömet är freden, men det var en kolossal osanning, ty nästan hela Europa skakas i sina grundvalar och krigstförberedelserna ha aldrig varit så fasansvärda som nu. Krigets brandfackla har mångenstädes lätt antändliga ämnen, och hvem kan förutse hvar branden stannar då den tändes i stormig tid; men med största skål kan man påstå, att skarpskytteföreningarne i Sverige, om de komma till stånd, skola utgöra freden inom egna landamären, eller dess säkraste borgen, a! skäl som förut äro vidrörda. Lyckligt vore om den hänförelse, som nu lifvar en del städers befolkning också komme landsbyggdern öfver allt till del! Lyckligt om i farans stund som kan komma törr än man anar, folke